Text: Eva Björklund:
Vad är det som gjort det möjligt för högerkoalitionen MUD att få sånt väljarstöd i valen till nationalförsamlingen: 56 procent av rösterna och 112 mandat. Socialistpartiet PSUVs koalition GPP fick 41 procent av rösterna och 55 mandat. Det ger högern absolut majoritet och möjlighet att riva upp de reformer som har lyft miljoner ur fattigdom, ohälsa och okunnighet, och utmana presidentmakten, avsätta ministrar och vicepresidenten.
Skälen är så klart många. Många framkallade av oppositionen med USAs stöd, men en del har att göra med chavismens inre motsättningar: regeringskoalitionen, stora fosterländska polen, GPP bestod av PSUV och 16 småpartier och dessutom fanns oberoende socialister e.d. Och en del har att göra med politiska misstag och oförmåga att fördjupa den deltagande demokratin.
Men huvudorsaken ligger ändå i det enorma missnöje som skapades av högerns och USAs ekonomiska krigföring som ledde till enorm varubrist och inflation – hamstring och smuggling till Colombia av subventionerade varor tömde butikerna kombinerad med mediemaktens psykologiska krigföring. Den förhärskande högerpressen, teven och radion lyckades övertyga alltför många om att de ekonomiska problemen – som folk verkligen led mycket av – var regeringens fel. Den statliga teven och några få neutrala tidningar klarade inte att tränga igenom med information om vad som pågick. Borgarnas megamedier kunde sakta men säkert undergräva medelklassens förtroende för att PSUVs regering skulle kunna återställa ordningen, och regeringen tvekade att vidta de åtgärder som skulle ha behövts för att få kontroll över handel och valuta.
Mediekampanjerna i nationella och internationella medier, där högerns våldsamma upplopp framställdes som fredliga manifestationer och den dömda ledaren sas vara offer för regeringsförtryck medan offren för högerterrorn – 43 döda – försvann i mediebruset. I den internationella högerkoalitionens korståg mot ”diktatorn” Maduro var inga lögner för grova som när en högerpolitiker mördades så anklagades ”chavisterna” och när det uppdagades att det var en uppgörelse inom en kriminell maffia, hade ”sanningen” redan etablerats.
GPP fick 41 procent av rösterna men ca 25 procent av väljarna – nästan 5 miljoner – röstade inte, och det kan antas att en stor andel av dem var missnöjd medelklass som inte ville rösta på oppositionen, men inte heller stödja regeringspartiet PSUV som fick skulden inte bara för de ekonomiska problemen utan också för att den deltagande demokratin hindrats av byråkrati och pampfasoner, och även viss korruption. Men alla de miljoner människor – arbetsklass och urfolk – som blivit synliga, fått identitet som medborgare, som lärt sig att kräva sin rätt, de kommer inte att acceptera att pressas tillbaka av kontrarevolutionen, utan kräva mer av revolutionen.
I MUDs program ingår nu massavskedanden och privatiseringar, att avskaffa arbetslagstiftningen, att avskaffa finansieringen av bostadsbyggandet som hittills byggt 1 miljon samhällsägda hyresbostäder, och att privatisera dessa, att avskaffa priskontrollerna, privatisera sjukvård och utbildning, dvs klassiskt nyliberala åtgärder. Många förutser att de snart kommer att utnyttja den bolivarianska deltagande demokratins möjlighet att kalla till folkomröstning för att avsätta presidenten under löpande mandatperiod.
Under sitt vanliga teveprogram varje vecka oroade sig president Maduro för vilka följder valresultatet skulle få för de omfattande sociala och ekonomiska program som genomförts i över 15 år. Han underströk behovet av nya sätt att vända sig till ungdomen och se upp med att ”Ibland ror och ror en så hårt att en glömmer att andra i samma båt ror åt ett annat håll.” Han uttryckte oro för Miljonprogrammet som byggt 1 miljon subventionerade hyresbostäder sedan 2011, och Kollektivtrafikprogrammet, och uppmanade folk att stödja dem.
Med hänvisning till MUDs planer på att frige ”politiska fångar” sa Maduro: Jag kommer inte att acceptera det, för de bröt mot mänskliga rättigheter, de mördade folk och måste dömas för vad de gjort.” I centrum för denna konflikt finns den hårdföre oppositionsledaren Leopoldo López som arresterades i februari 2014 för att ha uppviglat till våldsamma gatuupplopp som dödade 43 personer. Grundlagen ger presidenten möjlighet att två gånger vägra genomföra Nationalförsamlingens beslut om hon/han anser dem vara grundlagsstridiga, men den tredje gången går det vidare till Högsta domstolen som presidenten inte har något makt över. Många tror att MUD kommer att prioritera frigivning av López.
Mot MUD-ledaren Ramos Allups avsikt att avskeda alla anställda på statliga tevekanalen ANTV sa Maduro att han skulle utfärda en lag om tre års anställningstrygghet. Nationalförsamlingens hittillsvarande talman Diosdado Cabello, som satt med i sändningen, talade om att föra över ANTV och radion ANRadio till de anställdas och därmed skulle nationalförsamlingen inte kunna ingripa. Och som svar på andra MUD-ledares hot att stänga Chavez-mausoleet i Bergskasernen (där Chávez hade befälet på 90-talet) skulle han föra över äganderätten till Hugo Chávez-stiftelsen.
President Maduro drog också upp riktlinjer för ”förnyelse av revolutionen” och skulle börja på torsdag 10 december med en partikonferens i Caracas med upp till tusen ombud för PSUVs lokala organisationer, för att ”analysera misstagen och finna lösningar på problemen”. Och på lördag ska han ha ett stormöte med folkrörelserna för att tillsammans dra upp riktlinjer för en stor folklig diskussion på alla nivåer, en folkrörelse mot den majoritet i nationalförsamlingen som planerar att riva upp alla de framsteg för folkflertalet som den bolivarianska revolutionen genomfört under sina 16 år.
Revolutionen har lidit ett svårt nederlag, men den är inte uträknad, nu inleds ett nytt skede av kampen för 21a århundradets socialism. Och den kommer att bli svår, den står mot USA-imperialismen som med hjälp av den inhemska härskarklassen inte kommer att sky några medel för att återta kontrollen över världens största oljereserver. Det handlar om att återta kontrollen över hela Latinamerika och Karibien, den som Venezuela tillsammans med Kuba lyckats bryta upp med ALBA-länderna och bildandet av Celac, De latinamerikanska och Karibiska ländernas Gemenskap.
Läs Eva Björklunds direktrapporter från Venezuelas val:
Del 4: Valsystemet, vallokalsbesöken, valvakan
Del 3: Tidningsläsning och utflykter
Del 2: ”Stämningen är god, engagemanget stort”
Del 1: ”Inte observatörer, ledsagare!”