Åter dags för Eurovisionschlagern och åter glittrar innefolket tillsammans med de israeliska representanterna för folkmord och fördrivning. Årets tävling sammanfaller, möjligen oavsiktligt, tidsmässigt ganska exakt med 78-årsminnet av “Katastrofen” (“al-Nakba”) – fördrivningen av 750.000 palestinier i samband med Israels bildande 1948. En fördrivning som sedan fortsatt, och nyss kulminerat i massakrerna i Gaza. Fem länder – Irland, Nederländerna, Slovenien, Spanien och Island – har valt att avstå från årets evenemang i protest mot Israels deltagande, och över 1.100 artister, inklusive Brian Eno, Massive Attack, Paloma Faith och svenska The Knife, har i uppropet “No music for genocide” uppmanat till en bojkott.
Inte minst framstår det som ett svåröverträffat hyckleri att Ryssland uteslutits ur Eurovision för sitt krig i Ukraina, medan Israel – även i ljuset av ett fullskaligt folkmord i Gaza med dödande av över 72.000 människor, varav minst 20.000 barn! – fortsatt anses lämpliga deltagare i myset kring evenemanget. Ryssland har självförvållat drabbats av över 20 sanktionspaket av EU för sitt angreppskrig. Men när får vi se en enda verkningsfull sanktion mot Israel? Knappast med de politiker – från höger till vänster – som vi hittills av någon anledning valt att styra vårt land.
Bakgrunden till “Katastrofen” var delningen av det historiska Palestina – verkställt av ett FN på den tiden helt dominerat av västliga kolonialmakter – en historisk orättvisa där den inflyttade judiska folkgruppen, som ägde 6-7% av jorden, “tilldelades” 56% av området – medan den 70% stora palestinska majoriteten fick nöja sig med att behålla 42%. Jerusalem skulle förbli en internationellt övervakad “neutral” zon.
Som bekant nöjde sig dock inte de beväpnade judiska terrorgrupperna ens med detta utan såg till att etniskt rensa över 530 palestinska samhällen – så att Israel till slut kunde utropas på 78% av Palestinas jord. Dagens situation, med förstörelsen av Gaza och ökat våld från israelisk militär och beväpnade så kallade “bosättare” på det ockuperade Västbanken, utgör bara en logisk fortsättning på den uttalade israeliska politiken att helt fördriva, mörda eller förslava det palestinska folket – och slutligt förinta den av över 150 länder erkända palestinska staten.
I skuggan av händelserna i Gaza har hittills över 1.100 palestinier på Västbanken mördats, och över 9.500, även barn, sitter i israeliska fängelser – ofta utan anklagelser eller dom. Och nyligen antog det israeliska parlamentet en lag som gör det möjligt att döma palestinier – men inte israeler! – till döden i militärdomstolar.
Trots att FN:s högsta juridiska instans, den Internationella Domstolen (ICJ) i Haag, förklarat den israeliska ockupationen som i sin helhet olaglig – och att alla stater har skyldighet att inte på något sätt ge sitt stöd till denna – och trots att Brottmålsdomstolen (ICC) efterlyst flera israeliska ledare för misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten, trots detta fortsätter regeringar, som den svenska, med vapensamarbete och förmånliga handelsavtal med ockupationsmakten. Och höga svenska politiker har önskat Israels krigsmakt “god jakt” på palestinierna, och förklarat att Israel “gör hela världen en tjänst”
Som svensk borde man åtminstone skämmas, och ingen med någon slags moral bör väl ens överväga att deltaga i Eurovision med att avge sin röst? Eller alls titta på evenemanget. För annars är man ju inte, som Jonatan formulerar det i Astrid Lindgrens “Bröderna Lejonhjärta”, “ingen människa utan bara en liten lort”?
Gunnar Olofsson, Borås