”Stormaktskriget.” Så kallade Sveriges tidigare statsminister Per-Albin Hansson alltid det krig som bröt ut 1939. Vi kallar det andra imperialistiska omfördelningskriget. En del säger andra världskriget.
Per-Albin moraliserade aldrig över kriget. Som den realist han var konstaterade han fakta: När stormakterna krigar är det de mindre nationernas plikt att hålla sig utanför. Det är vår plikt att göra allt för att freden ska kunna återställas. Den inställningen delade han med sina kollegor i Danmark och Norge, som också förklarade sig neutrala vid krigsutbrottet.
På grund av brittiska manövrar ockuperades de två länderna av en av Europas dåvarande stormakter. Sverige förblev, tillsammans med Schweiz, Irland och Turkiet, neutralt kriget igenom. Det gladde säkert antimilitaristen Per-Albin Hansson. Det renderade också Sverige starka lovord efter kriget – bland annat från den norska motståndsrörelsen och från många judiska organisationer.
I dag är läget helt annorlunda. Sverige har inte bara övergett sin 200-åriga alliansfrihet, en politik som tjänade oss väl. Vi har blivit ett av de mest krigshetsande länderna i Europa. Vi gör gemensam sak med Danmark, Norge och Finland. (Finland – som för övrigt var det enda nordiska land som frivilligt fick chansen att välja sida i stormaktskonflikten på 1940-talet. Och vi vet alla vilken sida Finland valde.)
I dag är Sverige och de övriga nordiska länderna bara knähundar till den ena sidan i en ny europeisk stormaktskonflikt. Krigstörstande politiker har kastat in vårt land i en sanslös rustningsspiral. De har sålt ut delar av vårt territorium. De har anslutit oss till en brutal krigsallians.
I dag är det framför allt länder i Afrika, Latinamerika och Asien som har intagit Sveriges tidigare inställning till stormaktskrig. Sverige levererar nu vapen till slaktfälten i Ukraina och medan samtliga partier i den svenska riksdagen förklarat sig beredda att strida till sista ukrainaren – kräver andra länder fred. Länder som Kuba, Sydafrika, Zimbabwe, Brasilien, Venezuela, Indien och Vietnam tar inte ställning i stormaktskriget. De kräver ett omedelbart slut på kriget i Ukraina genom förhandlingar.
Vi stöder självklart dessa länder i deras kamp för freden. Därför säger vi:
Fred i Ukraina – nu!
Stormakterna krigar inte bara i Europa. De för sina roffarkrig över hela världen. Det land vi i dag är här för att uppmärksamma på dess nationaldag – USA – härjar nu som värst i både Västasien och Latinamerika.
Alla som vill veta, vet. Israel skulle aldrig kunna genomföra sitt folkmord i Gaza, eller sitt krig mot Libanon, utan USA:s godkännande stöd. USA:s och dess satellit Israels krig mot Iran är ett gigantiskt folkrättsbrott. USA:s labile president har dessutom hotat Iran med total utplåning. Det skulle i så fall bli det värsta folkmordet i mänsklighetens historia.
I Latinamerika försöker USA få Kuba på knä genom en mordisk blockadpolitik. Alla dessa krig och mastodontiska folkrättsbrott som nu pågår över hela jorden är tecken på en sak: Något håller på att förändras. Frågan är inte längre om klimatet och den nuvarande världsordningen kommer att förändras. Frågan är när och hur.
Sker det på den väg som Sverige och USA har slagit in på – den militaristiska vägen – då riskerar både klimatet och världsordningen att förändras genom total utplåning.
Det är därför vår plikt nu att se till att denna förändring sker på ett annat sätt. Ett sätt som kan leda till en fredligare och rättvisare värld.
Det är därför vi samlas här i dag. Vi protesterar mot den livsfarliga militarismen som breder ut sig. Den visar upp sig genom folkmord, men också genom gigantiska flyguppvisningar över våra städer – med åtföljande, lika gigantiska, koldioxidutsläpp.
- NEJ TILL MILITARISMEN!
- NEJ TILL KRIG!
Hans Öhrn
Tal vid manifestation 4 juli 2026