– Israel är orsaken till kriget i Västasien
Det anser Jemens tillförordnade utrikesminister Abdulwahid Abu Ras i en intervju med Sveriges Fredsråd. Han intervjuades på sitt kontor i Sana’a den 24 augusti via länk.
– När denna enhet – den israeliska fiendeenheten – under de senaste decennierna misslyckades med att uppnå sitt mål att förändra Västasien och upprätta ett ”Stor-Israel”, ingrep USA direkt, säger Abdulwahid Abu Ras.
För närvarande har USA redan förlorat det pågående kriget, anser han.
– Tecknen på detta misslyckande utgörs av att de deklarerade målen inte har uppnåtts. USA-administrationen, tillsammans med israelerna, deklarerade att det främsta målet var att störta den Islamiska republikens styrelseskick – tillsammans med flera andra mål, men detta var det mest framträdande målet, säger utrikesministern.
Han varnar dock för att kriget kan komma att återupptas i full skala.
– Så länge israelerna finns kvar i regionen och USA har möjlighet att vara närvarande i regionen har kriget inte tagit slut och kommer inte att ta slut, konstaterar han.
Jemens solidaritet med det palestinska folkets kamp är fortfarande osviklig.
– Vi står fast vid vårt stöd till det palestinska folket i dess pågående lidande, och det är palestinierna själva som avgör hur situationen ska hanteras, säger Abdulwahid Abu Ras.
Han är mycket kritisk till hur omvärlden har reagerat på folkmordet i Gaza och beskriver de åtgärder som EU har vidtagit mot Israel som ett försök att vilseleda opinionen.
– Bland de främsta av dessa länder är Frankrike och Tyskland. Utanför säkerhetsrådet har Tyskland också intagit ståndpunkter som liknar de franska. Till exempel är de franska och tyska ståndpunkterna tydliga och uttryckliga när det gäller att stödja den israeliska sidan, även om det ibland kommer uttalanden som främst syftar till att vilseleda opinionen – varken mer eller mindre. Men i verkligheten riktas stöd och finansiering till den israeliska sidan, säger ministern.
Det finns andra röster, men många är rädda för att säga vad de tycker, enligt Abdulwahid Abu Ras.
– Vi vet att allt har ett pris. Många är rädda för att inta tydliga och uttryckliga ståndpunkter eftersom de kommer att få betala ett pris. Det finns en sionistisk lobby på global nivå, särskilt i USA och därefter i Europa – en sionistisk lobby som straffar alla som intar en positiv och humanitär hållning gentemot det palestinska folket.
Han ställer sig också mycket kritisk till hur många länder i regionen agerar.
– På regional nivå finns det flera länder som, om de uppfyller sin plikt på det sätt som krävs, skulle kunna få brotten mot det palestinska folket att upphöra, säger han.
Han pekar främst ut Saudiarabien, som han direkt anklagar för att understödja Israels terror i Gaza och destabiliseringen av regionen.
– Den saudiska regimen finansierar indirekt den israeliska sidan. Den betalar biljoner dollar till Trump, och Trump överför dessa pengar till vapen åt den israeliska fiendeenheten, som bedriver ett pågående krig mot det palestinska folket.
Men även länder som Egypten och Turkiet skulle kunna göra mycket mer, anser han.
Det nya samarbetet mellan Turkiet, Saudiarabien och Pakistan, det så kallade Meckaavtalet, avfärdar Abdulwahid Abu Ras nästan helt. Han beskriver samarbetet som en opportunistisk allians, där parterna i första hand försöker utnyttja varandra för sina egna kortsiktiga intressen.
– Vi betraktar denna så kallade allians som en rent formell allians som inte ens tjänar de länder som ingår i den.
– Det finns en psykologisk och medial dimension i denna allians som den saudiska regimen drar nytta av på ett sätt: den försöker visa att den har allierade eller partner som kan ge den skydd för dess brott samt bära och ta konsekvenserna och följderna av dessa brott i allmänhet.
– Vi ser att de andra länderna försöker mjölka det som återstår av den saudiska regimens rikedomar efter att den amerikanska sidan har lagt beslag på enorma mängder av dessa tillgångar.
Nyligen framkom uppgifter om att USA och Israel, kanske framför allt Israel, försöker dra in Syrien i kriget mot Libanon. Abdulwahid Abu Ras är mycket tveksam, men inte helt avvisande, till att det skulle kunna ske.
– Det kan inte uteslutas – jag menar den syriska regimen, inte Syrien i allmänhet; den nuvarande syriska regimen, de grupper som för närvarande styr Syrien.
– Det kan inte uteslutas.
– Vi ser att USA, med israeliskt deltagande, har lyckats skapa vissa regimer i regionen som följaktligen tjänar dem och genomför många av deras projekt åt dem.
– Det är inte uteslutet att den syriska regimen skulle ta detta steg.
I detta sammanhang nämner han också ”takfiristiska grupper”, som enligt honom tidigare har använts för att destabilisera regionen.
– När det gäller de takfiristiska väpnade grupperna kan de drivas framåt på samma sätt som takfiristiska grupper tidigare mobiliserades, samlades från många länder i öst och väst, organiserades och användes för att bekämpa Syrien tills regeringen störtades, delvis på grund av fel som regeringen själv begick.
– Det är inte uteslutet att de skulle ta detta steg, men det finns många variabler i regionen.
Om den nuvarande humanitära situationen i Jemen uttrycker ministern stor oro.
– För det första, när det gäller den humanitära situationen i Jemen råder det verkligen ett enormt lidande – lidande i ordets alla bemärkelser, en verklig humanitär katastrof.
– Vi kan bekräfta att Jemen befinner sig på andra plats, direkt efter det palestinska folkets lidande i Gaza.
– Fattigdomen har ökat dramatiskt, levnadskostnaderna har stigit, den jemenitiska medborgarens köpkraft har minskat och produktionskostnaderna har ökat kraftigt.
– Orsakerna till den prekära situationen är många, anser han.
– De verkliga orsakerna är många. Men bland de viktigaste kan vi för det första nämna den tidigare regimens felaktiga politik under årtionden, som ledde det jemenitiska folket till den situation där det befann sig, även om detta inte skedde isolerat.
Till detta kommer de drakoniska sanktionerna mot Jemen. Fartyg med förnödenheter blockeras eller fördröjs i andra hamnar. Läkemedel är många gånger obrukbara när de väl når Jemen, liksom andra förnödenheter. Jemen har också goda olje-, gas- och mineraltillgångar och skulle kunna lösa sina ekonomiska problem genom dessa resurser, men de är nu konfiskerade och kontrollerade av den saudiska regimen.
– Vad vi än säger om lidandet kan vi inte fullt ut beskriva det. Det finns lidande i ordets alla bemärkelser, avslutar Abdulwahid Abu Ras.
Hans Öhrn
Läs hela intervjun nedan.
Fotnot: Abdulwahid Abu Ras är utrikesminister i den så kallade Räddningsregeringen som bildades i Sana’a i november 2016 av den huthiledda Ansar Allah-rörelsen och den dåvarande Saleh-lojala delen av General People’s Congress (GPC). Regeringen leddes av Abdulaziz bin Habtour. Efter brytningen mellan Huthierna och Ali Abdullah Saleh 2017 kom Ansar Allah att dominera regeringen och de statliga institutionerna i Sana’a. I den del av Jemen som kontrolleras av Räddningsregeringen bor omkring 80 procent av Jemens befolkning vilket gör den till Jemens de facto regering, ett uttryck som också används av FN.
Den internationellt erkända regeringen, som leds av det åttamannabaserade Presidential Leadership Council (PLC), har sitt interimistiska säte i Aden men är i praktiken starkt beroende av Saudiarabien och tillbringar betydande tid i Riyadh. Den brukar därför ofta refereras till som ”hotellregeringen” (Bor på hotell i Riyadh.)
Om situationen i regionen
Låt mig börja med en bred fråga. Hur bedömer ni, eller hur bedömer er regering, den situation som har utvecklats i regionen sedan USA och den israeliska enheten återigen angrep Iran i början av detta år?
– Först och främst befann sig regionen inte i någon verklig stabilitet ens före det senaste angreppet. Den israeliska enhetens närvaro i regionen har under de senaste decennierna skapat ett tillstånd av instabilitet.
– Ibland har detta tydligt och öppet tagit sig uttryck i form av brott, krig, övergrepp och folkmord, och ibland har det övergått i andra destabiliserande aktiviteter, åtgärder, ekonomisk krigföring och söndring av den sociala väven i våra samhällen.
– När denna enhet – den israeliska fiendeenheten – under de senaste decennierna misslyckades med att uppnå sitt mål att förändra Västasien och upprätta ett ”Stor-Israel”, ingrep USA direkt.
– Detta ingripande tog formen av ett krig utan motstycke. Kriget riktade sig mot mer än ett land i regionen, men på ett aldrig tidigare skådat, ytterst brutalt och unikt sätt riktades det mot Islamiska republiken Iran, genom ett öppet och aldrig tidigare skådat krig i ordets alla bemärkelser, utan någon som helst rättfärdigande grund.
– Den kriminelle Trump behövde inte ens internationell legitimitet. Han behövde inte säkerhetsrådet, han behövde inte Förenta nationerna, och han behövde ingen annan. Han ville istället att andra skulle agera efter hans nycker och önskemål.
– Som vi sade var regionen alltså inte stabil. Och därefter, redan före aggressionen mot Iran, inleddes folkmordet mot det palestinska folket – den största mänskliga katastrofen i modern historia i ordets alla bemärkelser ägde rum i Gaza.
– Alla mänskliga värderingar och principer begravdes under Gazas ruiner. Internationell rätt begravdes, och det rådde en skamlig, fruktansvärd och fullständig tystnad från alla när det gällde dessa brott som begicks i Gaza.
– Regionen var alltså i grunden inte stabil, men intensiteten i angreppen mot regionen ökade. Vi ser att denna hårdhet har funnits sedan den 7 oktober, Operation Al-Aqsa-floden, och angreppen mot palestinierna.
– Nu har resultatet blivit en förändrad verklighet. Vi kan säga att det finns tecken på en radikal förändring på regional nivå – definitivt inte till USA:s eller israelernas fördel, utan till fördel för de fria människorna i denna region.
Om Jemen och Gaza
Tack, minister. Er regering har tidigare kopplat sina aktioner i Röda havet till situationen i Gaza. Hur ser ni på det här sambandet i dag?
– Sambandet är detsamma som tidigare. Ingenting har förändrats.
– Att Jemen dämpade sin hållning byggde på det som skedde i avtalet – det så kallade avtalet – trots att den israeliska sidan från början inte följde detta avtal.
– Jemens ståndpunkt är därför fortfarande tydlig: vi står vid det palestinska folkets sida i dess pågående lidande, och beslutet i frågan ligger hos palestinierna.
– Om palestinierna beslutar att bemöta att avtalet inte följs och går mot en upptrappning tills dessa brott stoppas, är Jemens ståndpunkt exakt densamma som tidigare och har inte förändrats över huvud taget.
– Tvärtom är vi fullt beredda att göra ett slut på folkmordet och de pågående brotten mot det palestinska folket till en prioritet för oss i Jemen, till och med före våra interna frågor och det jemenitiska folkets eget lidande.
Om regionala aktörers ansvar
Vilket ansvar anser ni att regionala aktörer har för att förhindra ytterligare upptrappning? Eller vad kan de göra? Kan de göra något?
– Ja. På regional nivå finns det flera länder som, om de uppfyller sin plikt på det sätt som krävs, skulle kunna få brotten mot det palestinska folket att upphöra.
– Den saudiska regimen står främst, liksom Turkiets roll, Pakistans roll och en av de viktigaste rollerna – Egyptens.
– Men vi ser ett spektrum mellan dem som försummar sitt ansvar och dem som är mer delaktiga. Vi ser att den saudiska regimen är medskyldig.
– Den saudiska regimen finansierar indirekt den israeliska sidan. Den betalar biljoner dollar till Trump, och Trump överför dessa pengar till vapen åt den israeliska fiendeenheten, som bedriver ett pågående krig mot det palestinska folket.
– På samma sätt finns det en passivitet från regionala länder. Till exempel den koalition som nyligen bildades – om dess prioritet hade varit att stoppa brotten i Palestina skulle den ha kunnat nå stora framgångar och stoppa den kriminelle Netanyahu från att begå ytterligare brott.
– Men det finns ett försök att avleda uppmärksamheten och rikta kompassen mot andra parter, och detta är de regionala staternas negativa roll.
– Internationellt, om vi ser på USA, är det USA som bedriver detta krig, leder detta krig och är partner till israelerna i varje detalj – från den politiska hållningen, täckningen och den internationella legitimiteten till direkta militära insatser och kontinuerlig finansiering.
– Om vi däremot ser på andra länder som Ryssland och Kina kommer positiva uttalanden från dem, men de går inte längre än till uttalanden.
Om Europas roll
Tack, minister. När vi talar om Europas hållning till konflikten i Gaza: vilka europeiska länder anser ni har intagit den mest självständiga ståndpunkten, och vilka länder har gjort er mest besvikna?
– Sanningen är att det finns skillnader inom den europeiska hållningen, även inom Europeiska unionen.
– Det har funnits ståndpunkter som varit mycket tydligt negativa och som i mycket hög grad har stött den israeliska fiendeenheten i dess brott, gett den skydd och legitimitet, sålt vapen till den och stött dess ståndpunkter, särskilt i internationella forum och i säkerhetsrådet.
– Bland de främsta av dessa länder är Frankrike och Tyskland. Utanför säkerhetsrådet har Tyskland också intagit ståndpunkten som liknar den franska. Till exempel är de franska och tyska ståndpunkterna tydliga och uttryckliga när det gäller att stödja den israeliska sidan, även om det ibland kommer uttalanden som främst syftar till att vilseleda opinionen – varken mer eller mindre. Men i verkligheten riktas stöd och finansiering till den israeliska sidan.
– Därtill kommer den italienska ståndpunkten, särskilt i början av aggressionen mot Gaza, som var en tydlig och uttrycklig hållning vid Netanyahus sida i ordets alla bemärkelser.
– Det fanns också den brittiska hållningen, utanför Europeiska unionen, som var negativ och gick längre än resten av EU. Storbritannien står tillsammans med USA när det gäller att stödja den israeliska fiendens brott, oavsett förändringar av regeringen och trots den politiska instabiliteten i Storbritannien.
– Men som en allmän tendens och stämning märker vi att denna hållning ligger nära USA:s när det gäller stödet till den israeliska fiendeenheten, trots att de mest fruktansvärda brotten i modern historia begås.
– Det kommer visserligen vissa uttalanden, men som vi sade når de inte upp till ett verkligt stöd för det palestinska folket, till att stoppa brotten eller till att inta tydliga och uttryckliga ståndpunkter mot den israeliska fiendeenheten.
– Ibland når dessa ståndpunkter från vissa länder exempelvis så långt som till en bojkott av produkter som produceras i de ockuperade palestinska områdena, såsom på Västbanken.
– Detta sker under normala omständigheter. Men mot bakgrund av brotten, tiotusentals dödade, dödandet av kvinnor och barn, folkmordet och förstörelsen av alla delar av livet krävs starkare ståndpunkter, en tydligare och högre röst samt verklig solidaritet.
– Vi vet att allt har ett pris. Många är rädda för att inta tydliga och uttryckliga ståndpunkter eftersom de kommer att få betala ett pris.
– Det finns en sionistisk lobby på global nivå, särskilt i USA och därefter i Europa – en sionistisk lobby som straffar alla som intar en positiv och humanitär hållning gentemot det palestinska folket.
– Detta är orsaken till att många hindras från att fullgöra sin plikt och sitt humanitära ansvar gentemot det palestinska folket.
Om Jemens roll i regionen
Tack, minister. Hur ser er regering på Jemens roll i det bredare regionala landskapet just nu, och i vilken utsträckning formas er politik av samordning med era partner i regionen?
– För det första rör sig Jemens roll i två riktningar.
– Den första är på lokal nivå. Vår största oro gäller vår interna situation, vår ekonomiska situation, det jemenitiska folkets levnadsvillkor, våra interna problem och bekymmer samt de stora problem som vi har ärvt från den saudiska ockupationen, den saudiska inblandningen och den saudiska blockaden av Jemen.
– Vår roll fokuserar på denna aspekt. Vår oro riktas mot att hantera dessa frågor, och vårt huvudfokus ligger i denna riktning.
– Men den palestinska frågan framträdde som en grundläggande, central och humanitär fråga i ordets alla bemärkelser. Därför tvingades vi delta i att stoppa de israeliska brotten.
– Inte med avsikten att skaffa oss ett fotfäste någonstans eller försöka påtvinga en viss agenda på regional nivå – nej, vi har över huvud taget inte den inriktningen.
– När vi ställde oss tillsammans med många länder i Motståndsaxeln* var det därför att vi känner oss utsatta för samma aggression. Angreppen påverkar alla.
– Vi anser att säkerhetssystemet i sin helhet är ett enda och odelbart system. Vår säkerhet är knuten till Palestinas säkerhet, Libanons säkerhet, Iraks säkerhet, Irans säkerhet och säkerheten i resten av regionens länder, även om vissa går i en annan riktning genom att skapa problem, skapa instabilitet och beröva regionens folk deras säkerhet.
– Detta är vår roll. Den är koncentrerad till denna aspekt.
– Vi vill ha en självständig och suverän stat som kan hantera sina egna frågor och problem, bygga broderliga relationer med hela sin omgivning och lösa våra problem, även på lokal och regional nivå, på ett vänskapligt och broderligt sätt.
– Men som vi sade är det externa ingripanden, både på lokal och regional nivå, som har tvingat Jemen att ha en närvaro, en roll och ett deltagande på grund av de tidigare nämnda orsakerna. När säkerheten angrips på en viss plats hamnar regionens länder i allmänhet i farozonen. Därför ser vi vår närvaro enbart som ett svar på det faktum att vi alla är utsatta, och inte som ett medel för några andra mål.
– När det gäller hur vår politik påverkas av samordning med parterna härrör det från denna princip.
– Vi ser att Jemen är utsatt: när Palestina angrips är Jemen angripet; när Libanon, Irak, Iran eller till och med Syrien och resten av regionens länder angrips känner vi det som folk och geografiska områden som om vi alla är måltavlor.
– Precis som det som nu sker i Europa: när Ukraina till exempel utsattes för angrepp – oavsett bakgrunden till och orsakerna bakom den pågående konflikten i Ukraina – kände hela den europeiska sidan att en överhängande fara hotade Europa som helhet, ända till Storbritannien och Västeuropa.
– Därför agerade alla och alla kände sig hotade. Vi agerar i vår region utifrån samma princip och betraktar saker och ting enligt denna teori.
Om Meckaöverenskommelsen
När vi talar om regionen har vi nyligen sett eller läst om ett växande militärt och politiskt samarbete mellan Turkiet, Pakistan och Saudiarabien inom ramen för den så kallade Meckaöverenskommelsen. Ser ni detta som framväxten av en ny regional allians, och vem skulle i så fall gynnas av den?
– Vi betraktar denna så kallade allians som en rent formell allians som inte ens tjänar de länder som ingår i den.
– Det finns en psykologisk och medial dimension i denna allians som den saudiska regimen drar nytta av på ett sätt: den försöker visa att den har allierade eller partner som kan ge den skydd för dess brott samt bära och ta konsekvenserna och följderna av dessa brott i allmänhet.
– Vi ser att de andra länderna försöker mjölka det som återstår av den saudiska regimens rikedomar efter att den amerikanska sidan har lagt beslag på enorma mängder av dessa tillgångar.
– Pakistan har ekonomiska problem, en kollapsande valuta, konflikter med Afghanistan och andra konflikter samt ett pågående krig med den indiska sidan. Pakistan har många bekymmer och befinner sig inte i en position där landet kan gå in i konflikter i regionen.
– Turkiet har också otaliga problem. Dessutom är de turkiska säkerhetsstyrkorna knutna till NATO, med åtaganden inom ramen för NATO, och denna allians skulle komma i konflikt med landets åtaganden inom den tidigare alliansen, och så vidare.
– Vi anser att om det fanns en seriös och verklig allians i regionen skulle dess främsta fråga vara den palestinska frågan – den största orättvisan på jorden, den mest genuina frågan och den sak som har fått internationellt stöd när det gäller orättvisan mot det palestinska folket.
– Om det fanns en seriös och verklig allians skulle den först rikta sig mot denna fråga och sätta Palestina bland sina främsta prioriteringar, eftersom faran från den israeliska fiendeenheten hänger över alla, inte skonar någon, och även Saudiarabien ligger inom kartan över det så kallade Stor-Israel.
– Därför betraktar vi denna allians som formell. Den kommer inte att rikta sig mot regionens kärnfrågor och viktigaste frågor.
– Den kommer inte att fortsätta eller bestå. Den kommer endast att förbli ett namn.
– Det finns det så kallade Gulf Cooperation Council, med ett gemensamt försvarssystem, som inte ens har aktiverats trots att det har funnits i årtionden.
– Det finns olika agendor. USA:s närvaro, tillsammans med förekomsten av intressen med andra parter, spelar en mycket stor roll i dessa länders politik inom denna allians. Därför kan den över huvud taget inte uppnå sina deklarerade mål.
Om Syrien och Libanon
Tack så mycket, minister. Det har kommit uppgifter om att USA och den israeliska enheten vill involvera Syrien i kriget i Libanon. Hur bedömer ni dessa uppgifter?
– Det kan inte uteslutas – jag menar den syriska regimen, inte Syrien i allmänhet; den nuvarande syriska regimen, de grupper som för närvarande styr Syrien.
– Vi ser att USA, med israeliskt deltagande, har lyckats skapa vissa regimer i regionen som följaktligen tjänar dem och genomför många av deras projekt åt dem.
– Det är inte uteslutet att den syriska regimen skulle ta detta steg.
– Men låt oss inte glömma att den israeliska fiendeenheten dagligen slukar delar av Syrien, kontinuerligt kränker syriskt territorium – ibland nästan dagligen – angriper syriskt territorium med flyganfall, dödar syrier, genomsöker bostäder och ibland når Damaskus landsbygd med sina intrång och husrannsakningar.
– Det syriska folket kommer därför inte att acceptera detta. De kommer inte att acceptera det.
– Men när det gäller regimen kan det inte uteslutas.
– När det gäller de takfiristiska väpnade grupperna kan de drivas framåt på samma sätt som takfiristiska grupper tidigare mobiliserades, samlades från många länder i öst och väst, organiserades och användes för att bekämpa Syrien tills regeringen störtades, delvis på grund av fel som regeringen själv begick.
– Det är inte uteslutet att de skulle ta detta steg, men det finns många variabler i regionen.
– Det som händer i Libanon, eller angreppet på Libanon, kommer inte att passera obemärkt för resten av länderna.
– Islamiska republiken Iran kommer att vara närvarande och aktivt, öppet och tydligt delta, med direkt militär intervention och direkta angrepp.
– Jemen kommer inte heller att stå bredvid och titta på.
– Inte heller Irak, trots sina interna problem, kommer att stå som åskådare om Libanon angrips av takfiristiska grupper i Syrien. Ingen kommer att stå bredvid och titta på.
– Även om USA och israelerna skulle driva på detta genom finansiering – och om sådana aktiviteter äger rum kommer de i själva verket att finansieras med saudiska och emiratiska pengar – vilket skulle kunna stå i konflikt med vissa av Gulfstaternas intressen, är den avgörande faktorn här att USA kommer att tvinga dessa stater att finansiera det.
– Men som vi sade: Iran kommer att vara närvarande i striden, Irak kommer att vara närvarande och Jemen kommer också att vara en del av denna allmänna rörelse.
– Därför kan detta projekt att angripa Libanon från Syrien med hjälp av takfiristiska grupper över huvud taget inte lyckas.
Om USA:s nederlag
Tack, för ert utförliga svar om Syrienfrågan. Syrien intresserar mig mycket, eftersom jag är medlem i en syrisk solidaritetsgrupp i Sverige, och vi varnade också för den utveckling som har skett i Syrien. Men i dag hörde jag på nyheterna att den nya syriska regimen för första gången, tror jag, åtminstone hade protesterat mot de fruktansvärda brott som Israel nästan dagligen begår i Syrien. Häromdagen bombade Israel exempelvis Abu al-Duhur-flygbasen i Syrien. Det var första gången jag hörde att den nya regimen i Syrien reagerade på de israeliska övergreppen.
Min nästa fråga är: många bedömare anser att USA i praktiken har förlorat kriget mot Iran. Delar ni den bedömningen, och vad tror ni kommer att hända om Washington till slut tvingas erkänna att man har misslyckats med att uppnå sina mål i Iran?
– Faktum är att kriget i denna omgång inte har tagit slut. Krig består av många omgångar. Det har funnits tidigare omgångar i olika former. I den aktuella omgången som vi genomgår har USA misslyckats i ordets alla bemärkelser. Tecknen på detta misslyckande utgörs av att de deklarerade målen inte har uppnåtts.
– USA-administrationen, tillsammans med israelerna, deklarerade att det främsta målet var att störta Islamiska republikens styrelseskick – tillsammans med flera andra mål, men detta var det mest framträdande målet. De lyckades inte uppnå detta mål och led därför ett stort nederlag. Kriget har nu förskjutits från att störta regimen till att öppna Hormuzsundet.
– Ursprungligen fanns inte Hormuzsundet med i bilden före kriget. Det var inte alls en fråga på någon agenda eller i några förhandlingar som tidigare fördes. Situationen i Hormuzsundet var normal. Nu försöker Trump bara hitta en utväg genom att öppna Hormuzsundet genom ett ologiskt agerande.
– Den första dagen meddelar han att detta har blivit USA:s territorium, sedan backar han, ber om ursäkt och säger att det var ett skämt, och därefter ändrar han återigen kursen.
– Denna motsägelsefullhet bekräftar misslyckandet. I denna omgång har de misslyckats i ordets alla bemärkelser.
– Men vi anser att kriget inte har tagit slut och inte kommer att ta slut. Det kommer inte att ta slut eftersom det finns ett kolonialt projekt, ett tydligt och deklarerat projekt att beslagta folkens rikedomar och kränka ländernas suveränitet. USA känner inga gränser för sina brott, och inte heller dess israeliska partner som finns i regionen.
– Så länge israelerna finns kvar i regionen och USA har möjlighet att vara närvarande i regionen har kriget inte tagit slut och kommer inte att ta slut.
Vi är säkra på att det kommer fler omgångar.
– Vår bedömning är att denna omgång skapade en mycket god verklighet för regionen och för de fria människorna i denna region. Den skapade en god verklighet som regionens folk kan bygga vidare på inför nästa omgång och möta den amerikanska sidan och dess israeliska partner på ett bättre, mer organiserat och mer effektivt sätt.
Om den humanitära situationen i Jemen
Tack för era utförliga svar på min fråga om krisens regionala och globala konsekvenser. Men låt mig ställa några avslutande frågor om situationen i Jemen.
Under flera år har vi hört att Förenta nationerna har beskrivit Jemen som världens värsta humanitära kris. I dag, efter mer än tio år av krig, står miljontals jemeniter fortfarande inför akut livsmedelsbrist, undernäring och en kollaps av grundläggande samhällstjänster. Hur bedömer er regering den humanitära situationen i Jemen i dag, och vad anser ni vara dess främsta orsaker?
– För det första, när det gäller den humanitära situationen i Jemen råder det verkligen ett enormt lidande – lidande i ordets alla bemärkelser, en verklig humanitär katastrof.
– Vi kan bekräfta att Jemen befinner sig på andra plats, direkt efter det palestinska folkets lidande i Gaza.
– Fattigdomen har ökat dramatiskt, levnadskostnaderna har stigit, den jemenitiska medborgarens köpkraft har minskat och produktionskostnaderna har ökat kraftigt.
– Lidandet har på vissa platser nått en nivå där vissa grupper använder löv från träd som sin huvudsakliga föda. Tiotusentals familjer klarar sig på en måltid om dagen, och många familjer har tvingats ut på gatorna för att tigga.
– Det finns omfattande tecken och många bevis på det pågående mänskliga lidandet i Jemen.
– De verkliga orsakerna är många. Men bland de viktigaste kan vi för det första nämna den tidigare regimens felaktiga politik under årtionden, som ledde det jemenitiska folket till den situation där det befann sig, även om detta inte skedde isolerat.
– Därefter inleddes aggressionen mot Jemen.
– Under aggressionens första fas, under de första åtta åren, var det mest framträdande att allt som hade att göra med levnadsvillkoren och den ekonomiska infrastrukturen angreps.
– Service- och samhällssektorer förstördes fullständigt. Den viktigaste livlinan, vägnätet, förstördes. Elektricitets- och vattennäten angreps.
– Det gick till och med så långt att lönerna stoppades genom att centralbanken i Sana’a – som tidigare betalade de statsanställdas löner – flyttades till Aden, vilket ledde till att löneutbetalningarna upphörde.
– Olje- och gastillgångarna konfiskerades. Jemen har goda olje-, gas- och mineraltillgångar och skulle kunna lösa sina ekonomiska problem genom dessa resurser, men de konfiskerades och kontrollerades av den saudiska regimen.
– Under den första fasen förekom direkta angrepp tillsammans med en blockad.
– Men under perioden efter upptrappningen/deeskaleringen blev det en fullständig blockad i ordets alla bemärkelser – en blockad av flygplatsen och en blockad av hamnarna.
– Det finns exempel som visar hur grym denna blockad varit, särskilt när det gäller flygplatsen.
– Införsel av läkemedel mot obotliga sjukdomar, framför allt cancer och njursvikt, förbjöds, och patienter hindrades från att resa ut ur Jemen för att få vård.
– Tiotusentals, ja enligt vissa uppgifter hundratusentals, människor dog till följd av denna orättvisa åtgärd.
– Även i hamnarna finns orättvisa och godtyckliga förfaranden där kommersiella fartyg med mat, mediciner och kläder för det jemenitiska folket blir kvar i inspektionshamnar i Djibouti enligt den mekanism som godkänts av FN, i månader – två till tre månader.
– Då stiger transportkostnaderna, vilket i sin tur påverkar priserna på varorna, så att de når konsumenten och den genomsnittlige medborgaren till priser som många inte har råd med.
– Vad vi än säger om lidandet kan vi inte fullt ut beskriva det. Det finns lidande i ordets alla bemärkelser.
– Utöver de huvudsakliga orsakerna som nämnts har de så kallade amerikanska sanktionerna, som kontinuerligt införts mot många företag, handelsmän och jemenitiska banker, haft en negativ effekt och bidragit till att skapa detta tillstånd av lidande.
– Därtill kommer den fortsatta politiseringen av det humanitära arbetet och FN-organens verksamhet, nedskärningar av finansieringen till dessa organisationer, förhandlingar om dessa pengar och försök till utpressning.
– Alla dessa faktorer har spelat en enorm roll i att föra det jemenitiska folket till detta aldrig tidigare skådat tillstånd av lidande.
Tack så mycket, minister. Jag förstår att ni har ett pressat schema även i dag, men tillåt mig en sista fråga. Det har sagts att jemeniterna måste kämpa på tre fronter samtidigt: den första mot den israeliska enheten, USA och Storbritannien; den andra mot Saudiarabien; och den tredje på den inhemska fronten. Hur länge kan ni uthärda denna kamp?
– För det första, när det gäller vår syn på krig: vi älskar inte krig. Vi vill leva i fred, säkerhet och stabilitet, precis som andra.
– Men dessa krig påtvingas oss, vare sig det gäller inblandning i våra interna angelägenheter eller inblandning i vår region från koloniala krafter och fientliga enheter som begår många brott i vårt land och vår region.
– För oss är krig inte ett alternativ bland många. Krig påtvingas oss.
– Om vi inte står emot dessa aggressioner kommer vi följaktligen att få betala ett mycket högt pris.
– Priset för kapitulation är mycket högre än priset för, eller beslutet att välja, konfrontation.
– Därför är vi fullt beredda, oavsett hur många fronter det finns – hur många fronter och parter det än handlar om – eftersom detta krig inte var ett val, ett beslut där vi bestämde oss för att angripa den ena eller den andra utan anledning, eller att inleda konflikter här och där som om det vore något vi valt av bekvämlighet.
– Nej.
– Det påtvingades oss.
– Våra rättigheter konfiskerades, delar av vårt land ockuperades, våra områden blockerades fullständigt, våra resurser plundrades och vår region i allmänhet utsattes för angrepp.
– Som vi sade är vår regionala säkerhet odelbar.
– Därför är vi fullt beredda på alla konfrontationer med vilka parter det än gäller, oavsett om det sker samtidigt eller vid olika tidpunkter.
– När det gäller den interna situationen: om det inte hade funnits någon extern inblandning från början skulle det inte heller finnas någon intern front i dag.
– Det som för närvarande sker i form av interna strider eller attacker mot mål inne i landet är angrepp mot saudiska militära mobiliseringar, där saudiska officerare själva dödas.
– Om saudierna helt drog sig bort från Jemen skulle det inte finnas några interna fronter alls.
– Det finns exempel på detta i många länder runt om i världen: när en ockupant eller utländsk kolonialmakt kommer, skapar den legosoldater och organiserar dem i politiska system, militära formationer, miliser, organisationer och liknande. När de sedan drar sig tillbaka faller alla dessa skapade strukturer samman.
– Så vi är fullt beredda på konfrontation som ett öde – inte som ett val, utan som ett påtvingat öde.
– Och vi är säkra på att vi i slutändan, om Gud vill, kommer att uppnå uthållighet, fasthet och seger.
– Eftersom det är vi som från början är måltavlan och eftersom priset för kapitulation är mycket högre än priset för, eller beslutet att välja, konfrontation.
– Om vi hade kapitulerat under tidigare skeden skulle Jemens stat i dag ha varit som många av de länder som för närvarande är ockuperade, där rättigheterna kränks i alla bemärkelser.
– Det är sant att vi är blockerade, angripna och utsatta för många orättvisa åtgärder. Men samtidigt är vår värdighet fortfarande intakt. Våra beslut utgår fortfarande från vår egen vilja. Viljan finns fortfarande kvar, segerns beståndsdelar finns tillgängliga och vårt samhälle delar fortfarande samma gemensamma oro och sak.
– Det finns många tecken på att detta folk har segern på sin sida i kampen för sina rättigheter – framför allt kampen för att häva förtrycket mot det palestinska folket och för att tillsammans med folken i regionen värna den gemensamma säkerheten, som andra försöker ta ifrån dem.
Hans Öhrn
*Motståndsaxeln består av Iran, Jemen, Hamas, Hizbollah, Islamiska Jihad och olika motståndsgrupper i Irak. Ingen av grupperna som ingår är terrorklassad av FN.
