Utmaningar för en gemensam fredsrörelse

–Klart att jag vill ha fred, säger de allra flesta som man frågar. MEN i nästa mening kommer förbehållen: – Bara på Ukrainas villkor eller –Bara på Rysslands villkor eller –Bara på israelernas villkor eller –Bara på palestiniernas villkor.
Många försök att skapa en bred, gemensam fredsrörelse, en gemensam demonstration eller bara ett gemensamt upprop strandar på särintressen och prioriteringar i den egna gruppen, föreningen, organisationen. Som tur är verkar det vara lättare att samarbeta för fredsgrupper och föreningar på lokal nivå än mellan förbund och riksorganisationer.
Denna artikel ska identifiera hinder för samarbete mellan fredsgrupper i Sverige och visa på några av de tillfällen, såväl här som i andra länder, då hindren överbryggats. Kanske kan det leda till skapandet av en bas där många är överens så att krigsförberedelserna kan bromsas och fredsinitiativ, förhandlingar kan förverkligas.
Att avgränsa och räkna upp vilka organisationer det gäller är inte lätt men följande förtjänar att nämnas:
Nätverket för alliansfrihet och fred, Aktionsgruppen Nej till NATO, TFF – Transnational Foundation for Peace and Future Research, Svenska freds, Kvinnor för fred, Fred och frihet, Folk och fred, Fredsalliansen, Sveriges fredsråd, Svenska fredskommittén. Lokala grupper finns i storstäderna men även på ön Orust finns den mycket livaktiga Fredsrörelsen. Förutom uttalade fredsgrupper, föreningar och organisationer finns det starka skäl att gå ihop med miljöaktivister, eftersom både upprustningen, militärövningarnas och förstås krigen bidrar på ett avgörande sätt till miljöförstöringen. Likaså, borde det gå att ha gemensamma manifestationer med grupper som vill försvara en fungerande hälsovård och skolväsen, över huvud taget den sociala välfärden. Pengar till upprustningen tas ju från sådana sektorer i det civila samhället.
Flera fredsorganisationer har uppdaterade hemsidor medan andras senaste rubrik sattes för ett år sedan eller mer. De har sannolikt upphört. Vid en titt på deras respektive hemsida är det slående att målen, grundprinciperna för ett antal är likalydande och det framgår dessutom redan av deras namn eller första paragraf att de har en ambition att samverka, samarbeta –Nätverk, Allians, Paraplyorganisation. Visserligen har flera fredsorganisationer aktuella hemsidor medan andras senaste rubrik sattes för ett år sedan eller mer. De har sannolikt upphört.
Inför Nato-mötet 21-22 maj i Helsingborg uppmanade en nybildad grupp, Shut down Nato, hela världen att komma dit och demonstrera. Det kom ett hundratal människor. Eftersom den gruppen inte hade sökt demonstrationstillstånd och använde provokativa formuleringar som att de var beredda på våld från polisen (deltagare uppmanades att ta med vatten för att kunna skölja ögonen) fick de uppmärksamhet av media. En betydligt större demonstration tog Nätverket Stoppa Nato initiativet till och samlade 38 organisationer däribland Tecknarupproret, Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), Kommunistiska Partiet, Feministerna, Vänsterpartiet Malmö, Ung Vänster Skåne, Allt åt Alla, Rojavakommittéerna, Fred og Rettferdighet (FOR), Stäng ner Elbit och Frasses Fulflyttar, med flera. De ställde upp på parollerna:  Stoppa Nato, vi vägrar er militarisering; Välfärd inte vapen; Nato ut ur Sverige, Sverige ut ur Nato. Där deltog tusen personer. De fick betydligt mindre plats i etablerade massmedia. Lägg märke till att flera av ovannämnda organisationer inte var med till exempel den största, Svenska freds. Varför?
En ledande aktivist med förankring i vänstern berättade för artikelskrivaren att han hade inbjudit till en bred manifestation 1 maj under parollen ”Våga vägra militarismen!”. Mot bakgrund av att kamp mot militarismen finns med i stadgarna för flera av de aktuella organisationerna som just Svenska freds: (vi driver) ”frågor där det finns starka militära och ekonomiska intressen – som till exempel i vapenexportfrågan, och i kampanjerna mot personminor, klustervapen och kärnvapen…” borde det ha funnits förutsättningar att många av dem kunde ha gått med och att man hade kunnat få en bred uppslutning. Men de gick inte med och uppslutningen var nära noll. Varför?
Det enklaste svaret är väl organisationsegoism. En litet djupare fundering visar på en cancelkultur i fredsrörelsen alltså uteslutning och avståndstagande från personer som sagt något som inte passar in i det rådande narrativet. Se raden av hederliga människor som kritiserat Israels pågående folkmord. Det de gjort tidigare –det de bevisligen sagt och stått för— censureras och något enstaka uttalande som de gjort rycks ur sitt sammanhang så att de ska kunna  beskyllas för antisemitism. Med den rakt motsatta effekten döljs politikers och partiers tidigare rasistiska och nazistiska sympatier nämligen de politiker och partier som stöder Israel och bortförklarar eller ställer sig bakom det landets mord på det palestinska folket. På liknande sätt leder kritik av Ukraina –att landets ledande politiker har uttalade nazisympatier—till avståndstagande (inte från Ukraina) och uteslutning av kritikern. Detta medför att en aktion där en sådan kritisk person, grupp eller förening deltar eller planeras att delta ”Där kan inte vi vara med.”
Ännu viktigare kan vara att fredsrörelsen påverkas (i värsta fall styrs) av två olika analyser en anti-imperialistisk och en moralistisk. Den sistnämnda delar in världen i diktaturer och demokratier och stöder i huvudsak demokratierna och ser avvecklandet av diktaturer som lösningen på fredsfrågan. Den anti-imperialistiska, å andra sidan, framhäver kopplingen mellan krig och imperialism och för den kan fred inte uppnås förrän imperialismen avskaffats och följaktligen måste imperialismen bekämpas samtidigt som krigen. Den linjen betonar också folkrätten, nationers självbestämmande och socio-ekonomisk jämlikhet.
I sitt svar på skribentens fråga om svenska fredsorganisationer har AI Gemini gjort tillägget: Det ekonomiska landskapet för de svenska fredsorganisationerna förändrades drastiskt runt 2024, då regeringen beslutade att helt dra in det statliga organisationsstödet till fredsrörelsen.
Tillbakadragandet av bidrag från myndigheter och även från studieförbund och andra som förut kunnat ställa mötes- och konferenslokaler till förfogande kan naturligtvis vara en bidragande orsak till fredsrörelsens minskade styrka. En annan att politiker och etablerade media har spridit bilden att den är vänstervriden och till och med Ryssvänlig (tidigare Sovjetnvänlig).
I Wikipedia kan man  läsa att Svenska Fredskommittén är en svensk fredsorganisation som bildades 1949. Den är medlemsorganisation i Sveriges fredsråd … Organisationen övervakades tidigare av Säkerhetspolisens (sic), misstänkt för att arbeta under Sovjetunionens inflytande. …Svenska Fredskommittén uppger sig huvudsakligen arbeta för fred och nedrustning, solidaritet och anti-rasism.
Notera den försåtliga formuleringen Svenska Fredskommittén uppger sig … arbeta för fred etc.
Med allt detta i åtanke är det inte långsökt att befara att många svenskar kan vara rädda att ansluta sig till fredsrörelsen. Det var nog för att inte riskera att skada sin förening som fick en av grundarna och styrelsemedlemmen att lämna en av de större fredsorganisationerna. Hon hade nämligen påvisat Zelenskys liksom flera av hans ministrars sympatier med nazismen och framfört att det var en faktor att ta hänsyn till vid analysen av Rysslands invasion.
Svenska läkare mot kärnvapen som hade haft över 10 000 medlemmar på åttitalet decimerades till mindre än 2 000 vid Sovjetunionens fall 1991 (och i det talet innefattas medlemmar från andra yrkesorganisationer som upphört). Det var medlemmar som slutade eftersom de hoppades att risken för ett kärnvapenkrig hade minskat men mångdubbelt flera som inte vågade bli etiketterade USA-kritiker i ett läge då USA var den enda stormakten som på allvar kunde tänkas att ta till kärnvapen.
Det är väl uppenbart att massmedia och de stora mediekoncernerna påverkar opinionen och till och med folks medvetande. Medierna i Sverige har övergivit fredsrörelsen för att i stället sprida hotbilder och krigsreportage. Vid ett seminarium om nyhetsrapportering i TV-huset i Stockholm 2018 deltog Stig Arne Nohrstedt, professor emeritus i medie- och kommunikationsvetenskap och redovisade sin forskning som visade att de tongivande svenska medierna för det mesta tappade bort folkrättsperspektivet i humanitära katastrofer och konstaterade:
”Medierapporteringen om sådant som Gulfkriget och Libyen har försummat att uppmärksamma hur olika FN-resolutioner implementerats /…/ [trots att] det som från början skulle vara en humanitär insats förändrades till en ’regime change’.”
Nohrstedt befarade att den typen av ofullständig information ”kan innebära att medierna ägnar sig åt något som skulle kunna rubriceras som krigshets.” Det är ett ganska starkt konstaterande men redan 1986 publicerades boken ”Media som krigshetsare” av Folke Hagman, styrelsemedlem i Ingenjörer mot kärnvapen. Där visade han hur pressbilder manipulerades (redan då) för att framställa Sovjetunionen som ett hot mot Sverige.
Nu 2026 är det ännu tydligare att fredsförespråkare bortgallras och att de som ges utrymme i stället är höga officerare. De får lägga ut texten om konflikterna och förespråka vapenexport, upprustning och krigsberedskap medan fredsforskare sällan eller aldrig får synas i teve. En av dem är Jan Öberg som på åttiotalet var chef för fredsforskningsinstitutet i Lund och rådgivare till Utrikesdepartementet och en annan Frida Stranne docent i Freds- och utvecklingsforskning. Hen har marginaliserats, utefrusits och systematiskt förtalats. Experter som dessa blir hänvisade till alternativmedia och anklagas för konspirationsteorier och falsk nyhetsspridning.
En gemensam plattform för fredsorganisationerna skulle kunna byggas på FN-stadgan och huvudpunkter som dessa:
”Vi … betyga[r] vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer att skapa de villkor, som äro nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser” …och ”att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet”
Medlemsländerna ska ”vidtaga verksamma kollektiva åtgärder för att förebygga och undanröja hot mot freden samt för att undertrycka angreppshandlingar eller andra fredsbrott, …” och
”handla i överensstämmelse med följande grundsatser: 1. …samtliga medlemmars suveräna likställdhet. … 3. Alla medlemmar ska lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara. 4. Alla medlemmar ska i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende”. 
Det var den andan som en internationell konferens mot krig hölls i London i juni. Konferensen samlade närmare tre tusen deltagare i samma salar där FN:s första generalförsamling hade hållits 1946.  Taket lyftes taket flera gånger när palestinarörelsen, studenter som vägrat militärtjänstgöring tillsammans med ukrainare och ryssar gav röst alla som motsätter sig militarism. Från Norden kom emellertid inte mer än en enda representant nämligen Lorena Delgado som hade blivit utkastad ur Vänsterpartiet för sitt motstånd mot folkmordet i Gaza, men hon höll ett bejublat tal om att försvara den sociala välfärden och att göra motstånd mot krigen, varpå hela salen unisont stämde upp El pueblo unido, den chilenska sången om ett enat folk som aldrig kan besegras.
Kanske kunde man också tänka sig att allmänheten skulle lyssna på ”auktoriteter” som Hans Blix och Arne Ruth, som båda har försökt bromsa krigshetsen och den hysteriska rädslan för Ryssland. Ingen av dessa två kan rimligtvis beskyllas för att vara Putinkramare; den förste tidigare minister i en folkpartistisk regering och den andre tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, men de har i stort sett tystats så till den grad att Arne Ruth nästan inte fått något utrymme i ”sin egen” tidning under de senaste åren efter sin avgång 1998. (Den norska journalisten John Yngvar Jones skriver 2024 om Arne Ruth: ”he has been denied publication in the paper he headed for 16 years, Dagens Nyheter.”)
Som ett vackert exempel på fredsfostran mitt i all krigspropaganda och krigshets finns fortfarande ett Fredens hus i Uppsala i slottet – som främmande krigsflygplan från närbelägna Ärna flygfält varje dag vrålar över— där man anknyter pedagogiskt med utställningar liksom föreläsningar och lektioner (riktade främst till skolorna) till FN:s historia och verksamhet.
Till denna artikel har jag inhämtat synpunkter från Hans Öhrn, Karin Utas-Carlsson, Kajsa Ekis Ekman, Stefan Sjölander och andra fredsaktivister samt jämfört tre AI-källor (ChatGPT, Google Gemini och Perplexity). 
Uppsala 2026-09-03
Gabor Tiroler
medlem i styrelsen för Sveriges fredsråd