Allt är Rysslands fel, Ryssland är ett stort hot mot Sverige. Inget är USA:s fel, tvärtom. USA ska rädda oss från den ryska faran. I sin den 15 oktober framlagda proposition om det militära svenska försvaret för 2021-2025 (nr 2020/21:30) förvanskar socialdemokratiska och miljöpartistiska ministrar verkligheten bortom sunt förnuft.
Försvarsministern och hans militära rådgivare återkommer ständigt till ryska militära övergrepp mot Georgien och Ukraina som ett skäl för militär svensk upprustning. Dessa rysk-georgisk-ukrainska konflikter hänger samman med Sovjetunionens upplösning och den följande politiska utvecklingen i de tre länderna. Dessa konflikter borde inte hanterats, inte i något fall, med militära medel. I dessa fall har fredsförespråkarna inom Moskvaregeringen inte lyckats hävda sig mot de militära makthavarnas resonemang och råd. Militärer är utbildade för krig. De har vapen för att kriga. Att överlämna makten över krig eller fred till militärer är det mest okloka en statsledning kan göra.
Dessa ryska misstag gällde relationerna mellan Ryssland, Georgien och Ukraina. De visar på intet sätt att nuvarande eller kommande ryska regeringar skulle ha krigsavsikter gentemot något nordiskt land. Vi har nämligen att göra med mycket olika omständigheter. Det finns till exempel ingen rysk befolkningsminoritet i Helsingfors, Åbo, Stockholm eller Göteborg som känner sina kulturella, ekonomiska eller andra intressen hotade och kan tänkas vända sig till Moskva för hjälp.
Svenska politikers utmålande av ryska politiker som fientliga och opålitliga är grunden för regeringens nya förslag om det svenska totalförsvaret. Allt ses ur militärfixerade svenska behov. Ingen hänsyn tas till ryska trygghetsbehov eller globala önskemål om ett systematiskt arbete för att avskaffa världens krig och den ständigt pågående vapenutvecklingen.
Regeringen hävdar att ”Sverige bedriver en tvåspårpolitik gentemot Ryssland”. Vad innebär det? Jo, ”vi fördömer ryska folkrättsbrott samtidigt som vi håller öppet för samarbete på områden där det finns gemensamma intressen”. Finns det inte ett gemensamt intresse av fred, stabila förhållanden och frihet från våldshot mellan Sveriges och Rysslands befolkningar? Självklart finns dessa gemensamma intressen. Det finns anledning att ta fasta även på fredspolitiska gemensamma mål. Människor i Ryssland har tvingats utstå dödligt krigsvåld och stor nöd under 1900-talets världskrig och inbördeskonflikter på rysk mark. Varför skulle de vara mindre fredssinnade än Sveriges befolkning?
Situationen mellan Nato-länderna och Ryssland är inte så svartvit som svensk militär har en benägenhet att påstå.
Det finns ingen analys i S-MP-propositionen av hur den ryska staten påverkats och idag påverkas av USAs militära uppladdning vid Rysslands gränser, på Nordkalotten, i Polen och Baltikum, i och runt Östersjön.
Det tycks inte heller finnas några tankar hos de socialdemokratiska och miljöpartistiska statsråden om hur USA:s militära agerande runt Rysslands gränser påverkar den ryska militärens och statsledningens tänkande och konsekvenshandlande. Det finns likheter med den svenska militärens och statsledningens tänkande: fler krigsövningar, mer vapeninköp, mer krigsretorik, mer militärpolitik i stället för fredspolitik. Och lika illa är det hos den tredje stora parten, USA:s militär-politiska etablissemang, den makt som Sveriges befolkning nu på grundval av en fördomsfull militär analys förväntas söka sin trygghet hos.
Sverige avlägsnar sig nu alltmer från 200 års framgångsrik politik.
2016 års värdlandsavtal med Nato har givit USA militär inflytande över och insyn i all svensk militär verksamhet. Nato-generalen Vollmers och hans USA-kollegors makt är sådan att DN:s politiska kommentator anser sig kunna konstatera att ”den sista illusionen om Sveriges alliansfrihet faller nu” (DN 21/10).
Sverige avlägsnar sig nu alltmer från 200 års framgångsrik politik. Enligt denna freds- och försvarspolitik skulle vi hålla oss utanför stormaktsmotsättningarna. Från slutet av 1800-talet tills nu har vi velat ha ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde”. Den politiken höll svenska barn, kvinnor och män utanför 1900-talets världskrig. Nu ska politiken ändras av ett antal S-MP-politiker utan någon bred förankring hos vår befolkning, eller utan att oberoende fredsforskare fått bidra med sina kunskaper.
Ändå förväntas vi med våra skatter betala för onödig och kontraproduktiv upprustning. Den riskerar mot vår vilja att leda till ökade krigsrisker, det är därför Löfven-Lövin-politiken är kontraproduktiv. Inte att undra på att Lövin nu vill dra sig tillbaka för att slippa ansvaret framöver.
De flesta är överens om att riskerna för ett svenskt indragande i ett storkrig ligger i en stormaktskonflikt i Europa, som drabbar också Norden. Om vad Sverige skulle kunna göra för att bidra till att minska spänningarna mellan USA och Ryssland sägs inget i regeringsförslaget. Alltså ingenting om fredspolitik, allt handlar om militärpolitik i Löfven-Lövin-analysen. Det är inte rimligt, eftersom vi borde satsa minst lika mycket på allsidig fredspolitik som ensidig militärpolitik.
Det finns mycket att göra för att skapa goda förutsättningar för en fredlig utveckling i Östersjöregionen, i Europa och i världen. Sverige kan självklart bidra bättre till ett sådant arbete utifrån en position som trovärdigt alliansfritt. Att tala förtroligt med amerikaner och fientligt med ryssländare, som nu sker, det är inte en god grund för att bidra till fred i vår värld. För vår enda värld är ju beroende av konstruktiva amerikansk-ryska förbindelser för att visionen om fred för alla ska kunna bli verklighet någon dag i framtiden.
Hans Andersson, projektsamordnare och Valentin Sevéus, ordförande i Sveriges Fredsråd
Valentin Sevéus är sedan september 2020 ordförande i Sveriges Fredsråd och författare till en rad fackböcker om fredsfrågan, senast ”Värdland Sverige” och ”Fredsdepartementsfrågan”. (Foto: Mark Sevéus)
Hans Andersson är historiker och sedan september 2020 med i styrelsen för Sveriges Fredsråd.