Av: Eva Björklund, fritt efter artikel i Telesur.
New York Times uttryckte sista dagarna i maj nytt hopp för USAs att återta kontrollen i Latinamerika: ”det nya politiska landskapet öppnar för en ny uppsättning ledare som lägga ny kurs för Latinamerika och bättre läge för USA”. Men för att för att återta greppet om Latinamerika måste USA få hjälp av inhemska ledare. Telesur har gjort en lista på USAs nuvarande mesta nickedockor.
1.Enrique Peña Nieto, Mexicos president har plikttroget infört en rad nyliberala ”reformer” och öppnat landets oljesektor för transnationella bolag. Peña Nieto har inte dragit sig för att låta folk försvinna för att genomföra detta.
Mexikos säkerhetsstyrkor har varit inblandade i en lång rad människorättsbrott, innefattande tvångsförsvinnandet av 43 lärarstudenter. Och läget verkar bara bli värre, nyligen fick militären rätt att spionera på och husrannsaka medborgarna rättigheter. Att Obama bjöd in Peña Nietos till Vita huset i början av 2015, visade än en gång att USAs ekonomiska intressen går före människorätten.
2. Mauricio Macri, Argentinas president. Efter ett årtiondes centervänster regering valde argentinarna en högerregering ledd av Macri som snabbt satte igång sociala nedskärningar och ”friställde” över 145 000 arbetare.
Macri har också återupptagit det militära samarbete med USA som föregående regering avslutade. Det är en känslig fråga i Argentina, eftersom militärdiktaturen samarbetade nära med USAs säkerhetstjänster.
Macri är en slags murbräcka för USAs intressen i området. Ett av Macris första beslut var att kräva sanktioner mot Venezuela.
3. Michel Temer, Brasiliens ovalda president, installerad efter att kongressen störtat president Dilma Rousseff, hyllades också av NYT för sin ”öppenhet för ökat samarbete med USA”.
Temer har blivit utfryst i hela Sydamerika där bara Macri stöder honom, så samarbete med USA är det som återstår och Temers utrikesminister valde Argentina för sin första utlandsresa i enlighet med Washingtons plan att bygga ett högerblock i området,
Tillsammans vill Brasilien och Argentina med sina nya styren återföra Sydamerikas handelsblock Mercosur till sin ursprungliga nyliberala batongpolitik.
4. Juan Manuel Santos, Colombias president har hyllats för fredsförhandlingarna för ett slut på landets 50-åriga väpnade konflikt. USAs utrikesdepartement har aktivt deltagit i förhandlingarna efter att under många år direkt medverkat militärt i konflikten.
Medan Colombias sydamerikanska grannar stöder fredsprocessen för att uppnå målet att Sydamerika ska bli ett ”fredsområde”, har USA andra syften. Colombia är rikt på naturtillgångar och transnationella gruv- och oljebolag är angelägna att få tillträde, vilket försvårades av inbördeskriget.
Det vet Santos och även om en jordreform varit ett viktigt inslag i fredsförhandlingarna såg han till att det inte på något sätt hotade USAs intressen.
Colombias revolutionära väpnade styrkor, FARC, har också krävt att en grundlagsförsamling ska inkallas för att ta fram en ny grundlag för Colombia efter konflikten. Santos har vägrat, medveten om att en ny grundlag skulle undergräva hans möjligheter att garantera att Colombia efter konflikten ska förbli företagarvänligt.
5. Horacio Cartes, president i Paraguay som säkrade landets viktiga roll i området åt USA, vilket inte har beaktats massmedialt. 2008 hade Paraguay gjort gemensam sak med sina grannar och valt en vänsterinriktad antiimperialistisk president, Fernando Lugo. Det gillades inte av landets eliter, så klart, de började omedelbart konspirera för att bli av med honom. Som av en händelse var USAs nuvarande ambassadör i Brasilien tidigare ambassadör i Paraguay när kuppen verkställdes. Lugo ersattes av Cartes, som plikttroget följer Washingtons påbud mot jordbruksarbetares och studenters protester.
Källa: Red en Defensa de la Humanidad