”I ett läge då Covid framkallat en humanitär kris, har USA med sin nuvarande bestraffningspolitik mot Kuba nått gränsen för all logik och etik. Hur kan de rättfärdiga sitt budskap till ett land att det inte har rätt att andas?” sa Mexikos utrikesminister Marcelo Ebrard till tidskriften Jornada.
Mexikos president Andrés Manuel López Obrador föreslog sin kollega Biden att häva de straffåtgärder som hindrar Kuba från normal utrikeshandel. ”Nästa steg är USAs svar för att därefter anpassa vår väg framåt. Biden behöver ändra sig. Med tanke på den humanitära situation som pandemin skapar har blockaden nått vägs ände.”
Några timmar innan ministern ska flyga till Peru för att delta i nyvalde president Pedro Castillos installation, talar Ebrard om det utrikespolitiska läget, bland annat behovet att främja Karibiska och Latinamerikanska Unionen, CELAC, inför möter med OAS, Amerikas Staters Organisation.
”Under pandemin har OAS inte ens uttalat sig. OAS bryr sig inte, de frågar inte någon om de har problem med att få tag på vaccin, något så fundamentalt. Därför frågar sig många vad OAS tjänar till?”
Om oroligheterna i Kuba säger Ebrard:
”Vi har sett protester och mobiliseringar i olika länder: Chile, Colombia, Peru, Ecuador. Det märkliga är att i Kuba hade det inte skett, framförallt med tanke på att de har en ännu svårare situation nu, då den viktiga turismen lamslagits (intervjun gjordes före oroligheterna i Kuba, öa). På grund av blockaden får Kuba inte ens det bränsle som behövs för att sjukhusen ska fungera. Förnuftet säger att blockaden inte borde finnas, så att kubanerna kan bestämma över sitt system och sina politiska institutioner. Blockaden är det största hindret för de beslut de behöver fatta.”
Ministern sa sig vara övertygad om att omröstningen i FN, då 184 länder krävde slut på blockaden och bara USA och Israel stödde den, har betydelse. Detta globala fördömande av USA:s politik mobiliserar också den allmänna opinionen.
“Historiskt sett har sanktionerna visat sig vara ett misstag. För det första är det etiskt diskutabelt. Det är en form av direkt inblandning i andra länder, som så gott som aldrig haft önskat resultat, men som åstadkommer mycket lidande. Tanken är att framkalla maximalt lidande för ett folk, för att en viss regering ska försvagas. Har det fungerat någonstans? Jag ser inte var.”
”Det Kuba behöver idag är syre och kanyler, som de inte kan importera på grund av blockaden. Vilken anledning, vilka etiska argument kan USA ha för att neka ett land syre?”
“Obamas centrala argument för ett närmande till Kuba 2016 var att USA i 50 år gjort samma sak och det har inte fungerat. Det är dags att prova något nytt. Men hans vicepresident Biden har återgått till samma gamla recept.”
“Jag hoppas att vi inom kort åtminstone når ett närmande mellan uppfattningarna i Latinamerika och Karibien och i en regering [USA:s] som har en mer progressiv utrikespolitik. Vi skulle vilja se en annan politisk linje. Jag pratar inte bara om Mexiko, jag talar om en gemensam uppfattning i Latinamerika och Karibien. Jag talar inte bara om en gest mot Kuba utan mot hela regionen.
Det jag såg i Obamas politik var ett försök att skapa en ny relation med hela Latinamerika utifrån en förändring av politiken mot Kuba, att bygga en bro. Blockaden förstör detta.”
På frågan hur de ska övertala USA svarar Ebrard:
”Det första är att vi [Latinamerika]träffas tillsammans. Det andra att vi röstar tillsammans, som vi gjorde i Generalförsamlingen. Det tredje är vår presidents uttalande gjorde i Veracruz i lördags. Nästa steg är att se vad USA säger och anpassa våra handlingar utifrån detta.
Jornada: Generalförsamlingen har i årtionden haft samma inställning mot blockaden och det har inte hänt något. Uppenbarligen biter inte omröstningarna.
Ebrard: ”För varje gång har det större påverkan på opinionen, på mobiliseringar, på hur världen ser på detta. Jag tror det har betydelse. Det kan ta tid, men det är inte möjligt att denna nästan enhälliga omröstning har sin verkan och till slut leder till en förändring av politiken.”
Om de Amerikanska Staternas Organisation OAS och CELAC, de Latinamerikanska Staternas och Karibiens Sammanslutning säger Ebrard:
”OAS är moraliskt och politiskt bankrutt. I motsats till OAS har CELAC under pandemin visat att vi i en så svår situation har existensberättigande. Och att vi skulle kunna nå långt.
Om vi inte hade handlat tillsammans skulle till exempel Mexiko inte ha ens en tredjedel av de vacciner vi nu har tack vare samarbetet med Argentina. Vi är 17 länder som köper och får vaccin: de produceras i Argentina och den aktiva substansen tillförs och paketeringen sker i Mexiko.
Ett annat exempel är att vi tillsammans lade fram en resolution i FN om universell tillgång till vaccin och att vi tillsammans pressar G20 och olika instanser. Det ledde till framgång för resolutionen.
Vilken organisation behövs?
Det är på tiden att vi frågar oss vilken organisation Amerika behöver för att garantera samlevnad mellan våra länder i världens nya geopolitiska sammanhang.
Ögonblicket har kommit, vi behöver bygga något nytt. Därför föreslog vår president att vi ska bilda en ny organisation som inte ägnar sig åt OAS´ vanliga inblandning i medlemsländerna, en organisation utan det ojämlika förhållandet mellan länderna och som behandlar dem med större respekt. Det har betydelse, som ordförande säger att vi är på väg mot en värld med ny fördelning av de geopolitiska krafterna. Vi kan inte fortsätta att tänka som vi gjorde för 70 år sedan.
Vi får se vad USA och Kanada säger.
De har inte reagerat. Det vi kan säga är att de svar vi fått i Latinamerika visar stort intresse för att gå framåt på denna väg.
Vi måste diskutera enighet. Nu finns ingen enighet. Vem bestämmer dagordningen? Washington.
Vi är bekymrade över Nicaragua, vi är bekymrade över Haiti, vi vill se ett politiskt samförstånd i Venezuela. Men vi måste alltid se skillnaden mellan inblandning och gemensam aktion. Vi är inte längre tre eller fyra länder som håller samman. CELAC har försvagats de senaste åren på grund av meningsskiljaktigheter om Venezuela. Limagruppen bildades av högerregeringarna för att störta Venezuelas regering, och det blev till och med svårt att träffas.
Men CELAC har framtid. Vi kan vara Latinamerikas röst. Det finns ingen enda anledning till varför vi inte skulle kunna ena våra ställningstaganden. På G20-mötena deltar Brasilien, Argentina och Mexiko. Vi kan föra fram Latinamerikas röst i detta forum.
Till det senaste mötet i CELAC kom 27 utrikesministrar. Kanske är det på grund av de risker vi alla möter som det finns större sammanhållning nu än för några år sedan.
Cubadebate 210728 (nedkortat)