”Versaillesfreden kan lära makthavare hur man inte löser konflikter”.
Under den rubriken skriver Barbro Hedvall i Dagens Nyheter häromdagen (190628). Det handlar om år 1919. Tyskland är den stora boven för de makter (Storbritannien, Frankrike och USA) som bestämmer över lydelsen av avtalet som undertecknas i Versailles. Inte så konstigt efter den dårskap som utgått från tysk mark, men kontraproduktivt inför framtiden.
På nästa sida i samma Dagens Nyheter möts vi av påståendet att det är ”Skadligt att rubba Sveriges strategiska försvarssamarbeten”. Det är försvarsminister Peter Hultqvist (S) som återigen klargör: ”Att öka den nationella försvarsförmågan och de internationella försvarssamarbetena är de två huvudpelarna i den försvarspolitik som steg för steg utmejslats sedan oktober 2014”.
Och nu befinner vi oss mitt i år 2019, 100 år efter den ”Versaillesfred” som lade grunden till andra världskriget. Ryssland är nu på 2010-talet den stora boven, med en statsledning som ska samarbetas mot med militära medel. Men regeringsmedlemmarna i Moskva är blott en liten del av människorna i världens till ytan största land. Här finns drygt 140 miljoner som på grund av aversionen mot dess regering inte kan samverkas med i angelägen stor skala för en gemensam bättre mänsklig framtid för alla.
Genom dialog, forskning, projektsamarbeten av många slag, kunskaps- och erfarenhetsutbyten skulle ett gott ryskt-nordiskt grannskapsförhållande kunna främjas och ett Europa byggas mellan Lissabon och Ural. Ska verkligen goda ting för de många lämpligen stoppas genom meningsskiljaktigheter mellan några få i Stockholm och Moskva, eller på grund av felsteg som beslutats om av ännu färre makthavare? Om världskrig likaväl som militär upprustning beslutar några få, men miljoner eller i värsta fall tiotals eller hundratals miljoner får stå för det personliga lidandet.
Något tidsperspektiv för hur länge denna svensk- ryska konfliktlåsning ska behöva pågå anges som vanligt inte av det svenska militära försvarsetablissemanget. Inte heller klargörs från det hållet om det finns något alternativ i form av konfliktlösning av något slag. Ryssland förväntas mer eller mindre vara den eviga fienden. Och detta är också logiskt för den som vill se militärpolitiken som ett överordnat intresse, som särskilt viktig att satsa på oavsett om det är produktivt eller ej. Utan en väl etablerad fiendebild finns ju sämre möjligheter att få brett stöd för fortsatt militär upprustning och med denna sammanhängande ”försvarssamarbeten”.
Hedvall skriver insiktsfullt: ”Så här efter ett sekel är konfliktlösning alltjämt ett diplomatiskt ideal. Inte mer.”
Det läggs stora resurser på militära försvarsberedningar, men inga resurser alls på fredspolitiska utredningar med framtids- och helhetsperspektiv. De konfliktlösningsambitiösa medarbetare som finns inom utrikesdepartementet får små möjligheter att komma till tals. De specialister på konflikthantering som förstås finns inom den fredsforskning som vuxit fram sedan några årtionden runt om i världen kommer i skymundan när en fiendefokuserad militärpolitik blir överordnad andra intressen.
När nu samtliga åtta svenska riksdagspartier mer eller mindre förordar ”ett starkt försvar”, vart ska då den vända sig som vill fokusera på globalt medmänskliga perspektiv? Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP) ger enbart nålpengar till de idealister som samlas i olika fredsgrupper, och det är ju inte så konstigt eftersom finansdepartementet inte har stöd av någon fredspolitisk utredning för att bidra ekonomiskt till en pragmatisk helhetspolitik som skulle ge fredskultur en chans att växa sig stark. En sådan utredning kunde ha tillsatts 2013 om de fyra miljöpartister som då motionerade i riksdagen om en utredning om fredsdepartement fått stöd av sitt parti för denna idé. Men det fick de alltså inte, vare sig då eller vid kongresserna 2016, 2017 eller 2019.
Det är naturligtvis inte så att konfliktlåsning är ett överlagt mål för de åtta riksdagspartierna. Men det blir så med den politik de för. Det blir effekten för svensk del av den förda stuprörspolitiken. Det militärt inriktade försvarsdepartementet, som det är mer hederligt att kalla militärdepartementet, får de stora skatteresurserna och den stora massmediala uppbackningen av till exempel flertalet av Dagens Nyheters medarbetare. Visionen om fredskultur och de möjliga vägarna dit diskuteras nog sällan numera i vare sig försvars- eller utrikesdepartementen, och förmodligen inte heller i kulturdepartementet.
Det finns inte något spår av fredspolitiskt framtidstänkande i Hultqvists artikel. Det borde det ha gjort. Vi behöver uppenbarligen ett fredsdepartement för att ge det fredspolitiska perspektivet en chans. Just detta föreslås i en motion till S-kvinnors förbundskongress i Malmö i 16-18 augusti 2019. Inom S-kvinnor finns återigen alternativa tänkesätt till det ensidiga militärtänkande som just denna grupp gång efter annan lyckligtvis gjort uppror mot sedan 1950-talet och framåt. S-kvinnor i Skåne vill se en omställning av militär produktion till civil. Det finns ju många elementära mänskliga behov att tillfredsställa, inte minst rent vatten till en växande världsbefolkning. Och de vill ha ett fredsdepartement, kanske med tanke på att utan ett sådant lär vi knappast få någon omställning från dödsbringande till livsgivande produkter. Vem kan tro att försvars- eller utrikesdepartementet aktivt skulle börja arbeta för något som ligger helt vid sidan av vad de traditionsenligt arbetar med?
Vart är vi på väg? Var kommer vi att befinna oss år 2119? Det kan bland annat bero på vad Malmökongressen beslutar. Angelägna tankeskiften kan gå fort eller ta lång tid. Så länge som den svensk-ryska konfliktlåsningen pågår lär vi fortsätta att använda ett ökande antal svenska skattemiljarder till kontraproduktivt krigslekande. Om endast ett fåtal miljarder satsades på konfliktlösning och fredskultur skulle situationen snabbt kunna förbättras, konfliktlåsning ersättas av konfliktlösning.
Valentin Sevéus