Conn Hallinan June 17, 2020
Varför river Trump upp kärnvapenavtalen? Det är inte bara girighet – vissa vill använda dem. Provstoppsförbudet bromsade – och bromsar – utvecklingen av kärnvapen och begränsar spridning till andra länder.
Om Trump-regeringen fullföljer sitt hot att sätta igång kärnvapenprov igen kommer över 50 år med avtalad vapenkontroll att upphöra och världen återfalla till den tid skolbarn praktiserade ”ducka och ta skydd” och folk byggde bombskydd på bakgården.
Det skulle säkert bli dödsstöten för det alltomfattande förbudet mot kärnvapenprov som antogs av FN:s Generalförsamling 1996. Fördraget godkändes av 184 nationer, men åtta nyckelländer har ännu inte undertecknat: USA, Kina, Indien, Pakistan, Egypten, Israel, Iran och Nordkorea.
Även utan ratificering har fördraget haft effekt. Många kärnvapenländer, inklusive USA, Storbritannien och Ryssland, upphörde med kärnvapenprov i början av 1990-talet. Kina och Frankrike upphörde 1996 och Indien och Pakistan 1998. Endast Nordkorea fortsätter att testa.
Stoppet för kärnvapenprov bromsade viljan att ta fram mindre, lättare och mer dödliga kärnvapen. Under åren har dock farligare vapen utvecklats i datorer och simulerade tester. Till exempel har USA, utan att faktiskt testa något vapen, nyligen skapat en ”super fuze” (tändrör) som utvecklar stridsspetsarnas förmåga att slå ut motståndarens robotförsvar. Washington har också använt en starkt destabiliserande stridsspets med ”låg avkastning” som ännu inte har detonerats.
Förbudet mot kärnvapenprov bromsade ändå utvecklingen av kärnvapen och begränsar spridningen till andra länder. Om det försvinner kommer det att öppna för andra – kanske Saudiarabien, Australien, Indonesien, Sydkorea, Japan, Turkiet eller Brasilien – att gå med i kärnvapenklubben.
”Det skulle spräcka varje möjlighet att undvika en farlig ny kärnvapenkapplöpning”, säger Beatrice Fihn från Kampanjen för att avskaffa kärnvapen och ”slutföra nedbrytningen av den globala vapenkontrollramen.”
En 20-årig kollaps
Medan Trump-regeringen påskyndar ett tillbakadragande från kärnavtalen, innefattande den gemensamma Handlingsplanen med Iran, det mellanliggande kärnvapenavtalet och START II, urgröps fördragen tillbaka nästan 20 år.
På spel står en väv av överenskommelser som går tillbaka till fördraget om partiellt provstopp från 1963, som avslutade kärnsprängning i rymden.
Detta första avtal var en viktig seger för folkhälsan. I Australien, Södra Stillahavsområdet och Sibirien betalar en hel generation fortfarande priset i form av nedfall från rymdtester.
Det partiella förbudet för provsprängning bröt också mark för en mängd andra avtal. Fördraget om icke-spridning av kärnvapen från 1968 (NPT) hindrade kärnvapenländer från att hota ickekärnvapenländer med massförstörelsevapen. Tyvärr har de stora kärnvapenmakterna struntat viktiga delar av avtalet, särskilt artikel VI som kräver kärnvapenavrustning, följd av allmän nedrustning.
På NPT följde en serie fördrag som långsamt demonterade några av de tiotusentals stridsspetsarna som bokstavligen kunde krossa planeten. USA och Ryssland hade vid en tidpunkt tillsammans över 50 000 stridsspetsar.
1972 års anti-ballistiska robotfördrag minskade möjligheten till förstaslag mot en annan kärnvapenmakt. Samma år satte det strategiska vapenbegränsningsavtalet (SALT I) en gräns för antalet långväga robotar. Två år senare begränsade SALT II antalet mycket destabiliserande stridsspetsar och satte tak för bombplan och robotar.
1987 års mellanliggande kärnvapenavtal förbjöd landbaserade medeldistansrobotar i Europa. Fyra år senare, med START-avtalet, minskade antalet stridsspetsar i de ryska och US-amerikanska arsenalerna med 80 procent. Det lämnade fortfarande båda sidor med 6000 stridsspetsar och 1600 robotar och bombplan. Det skulle ta 20 år att förhandla om START II, som begränsade båda sidor till 1 500 utplacerade kärnstridsspetsar och förbjöd multipla stridsspetsar på landbaserade robotar.
Allt detta är nu på gränsen till kollaps. Medan det är Trump som dragit USA ur fördragen, var det president George W. Bush som avskaffade det antiballistiska robotfördraget 2002 och fällde den första dominobrickan.
ABM-avtalets död lade faran för ett förstaslag på bordet och startade en ny kapplöpning. När Obama-regeringen började placera ut ABM i Europa, Sydkorea och Japan började ryssarna utforma vapen för att övervinna dem.
ABM: s bortgång ledde också till att det mellanliggande kärnkraftsavtalet (INF) som förbjöd medelstora, markbaserade robotar från Europa, förlorade giltighet. USA hävdade att ryssarna kränkte INF med en kryssningsrobot som kunde utrustas med en kärnstridsspets. Ryssarna motverkade att USAs ABM-system, Mark 41 Aegis Ashore, skulle kunna konfigureras på liknande sätt. (Moskva erbjöd att låta sin kryssningsrobot undersökas, men NATO var inte intresserat.)
Vita Huset har gjort klart att de inte vill förnya START II-avtalet om det inte också innefattar Kinas medeldistansrobotar, men det är ett giftpiller. Kina har omkring en femtedel av Rysslands och USA stridsspetsar, och de flesta av Kinas möjliga fiender – Indien, Japan och USAs baser i världsdelen ligger inom medeldistansavstånd.
Medan Kinas och Rysslands medelavståndsrobotar inte hotar USAs territorium, kan USAs medeldistansrobotar i Asien och Europa krossa båda länderna. Så, hur skulle ett sådant avtal se ut? Skulle USA och Ryssland minska sin robotlager för att komma i nivå med Kinas 300, eller skulle Kina öka sitt vapeninnehav till Moskvas och Washingtons nivå? Båda alternativen är svåra att föreställa sig.
Om START II överges, så försvinner gränserna för innehav av stridsspetsar och robotar, och vi är tillbaka till Kalla Krigets värsta dagar.
Varför händer detta?
Det är orimligt på många sätt. Ryssland och USA har tillsammans över 12 000 stridsspetsar, mer än nog för att göra slut på civilisationen. Nyliga studier visar vilka följderna skulle bli av ett krig mellan Indien och Pakistan och världsomfattande följder på regnmönster och jordbruk. Tänk då bara var ett kärnvapenkrig mellan Kina, Ryssland och USA skulle innebära.
Det handlar bland annat om simpel girighet.
Det nya programmet kommer att kosta omkring 1,7 biljoner US$, möjligen mycket mer. Modernisering av ”Triaden” kommer att kräva nya robotar, fartyg, bombplan och stridsspetsar, som kommer att berika i sort sett hela USAs vapenindustri.
Men det handlar om mer än pengar. Delar av USAs militära och politiska klass skulle faktiskt vilja använda kärnvapen i begränsad skala. Med Nuclear Posture Review 2018 lämnar USA Obama-regeringens riktning bort från kärnvapen och understryker kärnvapnens betydelse i USAs militära doktrin.
Det är vad den nyligen utplacerade stridsspetsen med låg avkastning på USAs Trident-ubåt handlar om.
W76-2 har en slagkraft på fem kiloton, eller ungefär en tredjedel av Hiroshimabombens kraft, långt ifrån de vanliga kärnstridsspetsarnas slagkraft på 100 till 475 kiloton.
USAs grundtanke är att en ”liten” stridsspets skulle avskräcka ryssarna från att använda sina kärnvapen med låg avkastning mot NATO. Trump-regeringen menar att ryssarna planerar just dettai tron att USA skulle tveka att riskera ett kärnvapenkrig genom att svara med samma vapen. Det finns få tecken på att en sådan plan finns, och Moskva förnekar det.
Enligt Trump-regeringen bryter Kina och Ryssland också förbudet mot kärnvapenprov genom att testa svårupptäckta stridsspetsar med låg avkastning. Inga bevis har framställts för detta, och ingen seriös forskare stöder anklagelsen. Modern seismisk vapenspårning är så effektiv att den kan upptäcka stridsspetsar som inte blir kritiska, så kallade blindgångare.
Att hetsa björnar mot varandra, eller i Kinas fall drakar – är ett beprövat sätt för att dra ut pluggen som håller dem tillbaka.
En del av detta handlar om att göra vapentillverkare och generaler lyckliga, men det handlar också om att det hittills sista kriget som USA vunnit var mot Grenada. USAs militär förlorade i Afghanistan och Irak, åstadkom förödelse i Libyen, Somalia och Syrien och försöker dra sig ur ett dödläge i Jemen.
Anta bara att några av dessa krig utkämpades med små kärnvapen? Även om det verkar lite väl sent – som handgranater mot köksmyror – hävdar vissa att om vi inte tar av handskarna, kommer vi att fortsätta att förlora krig eller fastna i dödlägen.
Varför inte?
Pentagon vet att ryssarna inte är ett konventionellt hot, eftersom USA och NATO har mycket mer att komma med.
Kina är mer av en konventionell utmaning, men varje större konflikt kan övergå till kärnvapen och det vill ingen vill ha.
Enligt Pentagon kan W76-2 användas för betydande icke-kärnvapenstrategiska attacker” på USA eller deras allierades ”infrastruktur”, inklusive cyberkrig. Det kan inkludera Iran.
Tidigt under sin presidenttid frågade Trump varför USA inte kan använda sina kärnvapen. Om Washington framgångsrikt torpederar START II och börjar testa igen, kan han göra exakt det.
[Foreign Policy In Focus columnist Conn Hallinan can be read at dispatchesfromtheedgeblog.wordpress.com and dispatchesfromtheedgeblog.wordpress.com]
Översättning Eva Björklund