Den sjätte maj 2021 fattade den svenska regeringen beslut om strategier för Sveriges utvecklingssamarbete 2021 – 2025 med bl.a. Kuba och Colombia.

Till Kuba anslås 175 miljoner kronor och till Colombia 1 155 för femårsperioden. Kuba har ca 11 miljoner invånare och Colombia ca 50. Länderna har ungefär samma HDI och Ekologiska fotavtryck. De stora skillnaderna är att Kuba är en socialistisk demokrati med ett statligt välfärdssystem som omfattar hela befolkningen och Colombia är en korrupt nyliberal stat där missnöjda invånare går ut i massiva demonstrationer mot regeringen och kräver fred och sociala reformer. USA försöker svälta ut kubanerna och tvinga fram regimförändring men håller den colombianska regeringen under armarna militärt, ekonomiskt och politiskt.

För Kuba gäller enligt UD: ”Inget budgetstöd utgår till representanter för den kubanska staten eller kubanska myndigheter. Endast samarbete med förändringsaktörer som bedöms ha viljan och förutsättningarna att bidra till öppenhet och stärkt respekt för de mänskliga rättigheterna kan övervägas.” På vanlig svenska betyder det att Bistånd kan bara ges till de fiender till den kubanska staten som är starka nog att bidra till att socialismen ersätts med västerländsk kapitalism.

Det innebär till att börja med att inget bistånd kan utgå till stöd för den kubanska sjukvården, vaccintillverkningen, omsorgen, utbildningen, transportinfrastrukturen, energiproduktionen osv. eftersom det är statliga verksamheter. Bistånd kan inte heller utgå till stöd för fackföreningar, kvinnoorganisationer, småbrukarorganisationer etc. eftersom de stödjer den kubanska revolutionen. De enda som passar in i den svenska strategin är de små organisationer av dissidenter som har anknytning till och finansiering från Miami.

För Colombia gäller däremot: ”Samverkan ska sökas med den colombianska regeringen på områden som är gemensamma för det svenska utvecklingssamarbetet och den colombianska regeringens nationella utvecklingsplan, liksom andra fredsbyggande initiativ.” Detta förstärks i avslutningen med: Det svenska utvecklingssamarbetet ska lägga grund för bredare relationer mellan Sverige och Colombia och samarbetet med den svenska resursbasen bör fördjupas. Här är det väl bara ”resursbasen” som behöver översättas till vanlig svenska. Det betyder utbildade för jobb inom diplomatin och internationella organisationer. Tilläggas kan att det främst var Kuba som mäklade fram freden mellan den colombianska regeringen och FARC-gerillan.

Sverige ska alltså främst samarbeta med den regering som sviker fredsavtalet och som försöker driva igenom nyliberala reformer som leder till de största och blodigaste demonstrationerna i Colombias historia.

I båda strategierna ordas det mycket om det svenska utvecklingssamarbetet. Men det är inget samarbete på riktigt utan ensidiga svenska biståndsdirektiv. I fallet Colombia drar sig Sverige inte för att stödja en regering som med militär slår ner folkliga demonstrationer och systematiskt mördar folkliga ledare. I fallet Kuba är Sveriges uppslutning kring USA:s regimskiftespolitik ett förnedrande brott mot folkrätten.

Kubas största problem är den utsvältningsblockad som USA utövat i 62 år och som President Donald Trump förstärkte med 60 olika påbud. President Joe Biden har ännu inte återtagit sin föregångares beslut och den viktigaste insats Sverige skulle kunna göra vore att mildra effekterna av USA:s blockad. Det sätter dock strategin stopp för. Ändå fördömer Sverige blockaden tillsammans med alla länder i världen utom USA och Israel i FN:s Generalförsamling (23 juni i år). Strategin nämner USA:s blockad i förbigående men kallar den ”amerikanska sanktioner”. UD borde veta att Amerika är större än USA.

I fallet Colombia är insatserna för fred viktiga. Men inte ett ord om Kubas viktiga fredsinsatser, t.ex. när det gäller gratis läkarutbildning till studenter från hela Latinamerika – och även USA, medicinarbrigaderna som ställt upp i kampen mot epidemier och pandemier över hela världen, framställningen av vacciner mot Covid 19 som ska räcka inte bara till Kubas befolkning utan till andra länder som inte har råd med de multinationella bolagens produkter samt anslutningen till FN:s kärnvapenförbud.

Genomgången av Sveriges biståndsdirektiv visar avslutningsvis att det svenska biståndet i stor utsträckning gynnar USA – och man kan undra om det var så det var tänkt. Biståndet till Kuba ska bara gå till det regimskifte som är USA:s mål och biståndet till Colombias regering kompletterar USA som är dess huvudsponsor.

Jan Strömdahl, 2026-06-16