Det brukar kallas ”förändrat säkerhetsläge” och Rysslands annektering av Krim målas gärna upp som inledningen på ett nytt kapitel i den europeiska säkerhetshistorien där Ryssland nu påstås hota hela Ukraina, Baltikum och med jämna mellanrum till och med Gotland. Att inte mycket har hänt på någon av de fronterna sedan 2014 ändrar inte analyserna på borgerliga och ”oberoende socialdemokratiska” ledarsidor.

Men mobilisering på ett obekräftat antal ryska trupper vid den ukrainska gränsen (siffrorna varierar mellan 10 000 och 100 000 man) förändrar inte säkerhetsläget i Europa på något radikalt sätt. Ryssland är en stormakt som cyniskt försvarar sina intressen, men en stormakt på tillbakagång. Att visa sin styrka för att stärka positionen vid de pågående förhandlingarna med USA om Ukraina ingår i spelet men ändrar knappast några faktum.

I själva verket är ju det förändrade säkerhetsläget det rakt motsatta från vad som målas upp. USA rustar upp, Nato-länderna rustar upp. Ryssland rustar om något ned, åtminstone om man får tro senaste rapporten från Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI. Kina å andra sidan är förvisso på uppgång som supermakt men ligger ljusår efter militärt. Upprustningspolitiken i Sveriges och den gradvisa Nato-anslutningen handlar om någonting annat.
Att rusta upp är ett beprövat recept för samhällen på nedgång. Militär upprustning håller förstås de ekonomiska hjulen i rullning när andra delar av ekonomin har stagnerat (hela Nazitysklands ekonomiska ”under” på 1930-talet drevs exempelvis av upprustningen). Men ännu mer och ännu viktigare fungerar berättelsen om krigshotet och rustningen mot en yttre fiende som ett sammanhållande kitt när den förhärskande ideologin går på tomgång.

Ett samhälle som gröps ur inifrån både ekonomiskt och politiskt, som slits isär av klyftor och som gång efter annan visar sig oförmöget, eller till och med direkt ovilligt, att möta några av de verkliga hot det ställs inför – ett sådant samhälle behöver ”Ryssen” för att kunna fortsätta på den inslagna vägen. Inför den akuta utmaningen att minska klimatförändringarna är förstås militär upprustning det sista vi behöver.
Nato är en sammanslutning av världens mest aggressiva militära stormakter, med stater vars demokratiska trovärdighet i bästa fall är tvivelaktiga. Att att i det rådande läget vilja ansluta oss till den alliansen handlar inte om trygghet utan om att få spela med de stora grabbarna, säkra lukrativa kontrakt för den svenska vapenindustrin, men det är ett svårsålt narrativ. Natoförespråkarna kan försöka övertyga oss (och sig själva) om vad som helst – men där har vi kärnan och den verkliga drivkraften.
Så här har det förstås inte alltid varit. Det fanns en tid då världen verkligen var uppdelad i två någorlunda jämnstarka maktblock och då hotet om totalt krig var konstant närvarande, en situation där gränsen mellan Öst och Väst gick rakt igenom Centraleuropa. I det läget odlade Sverige en utrikespolitik baserad på (relativt) oberoende, på nedtrappning och en ambition om en tredje väg bortom bortom de cyniska intressen som styrde världspolitiken.
Skall vi alltså tro att hotet från Ryssland är större idag? Nej istället har rädsla blivit politisk hårdvaluta i en samhällsordning på dekis, och Socialdemokraterna har i allt väsentligt hakat på upprustningståget. Nu är vänsterns kamp för nedrustning och internationellt oberoende viktigare än den varit på årtionden.

Ledare, tidningen Internationalen 1-2 2022