Innan han valdes till USA:s president var Dwight D. Eisenhower NATO:s första befälhavare.
I februari 1951, några månader efter tillträdet, skrev han ordagrant följande:
”Om alla USA-trupper stationerade i Europa för att säkra det inte återvänt till USA, skulle vårt projekt, NATO, ha misslyckats.”
Trupperna återvände inte, tvärtom, antalet upphörde inte i att öka. Inte nog med det, Sovjetunionen föll sönder och i strid med Västvärldens regeringschefers (Clinton, Bush, Obama, Helmut Kohl i Tyskland, Tony Blair i Storbritannien, etc.) lika högtidliga som ihåliga löften att ”NATO inte skulle flytta en tum österut” flyttade de trupper ända fram till Ryssland gräns. vilket sätt! Var det inte Sovjetunionen och kommunismen som var fienden? Nej. Fienden var, och är, Ryssland, ett alltför stort och mäktigt land vars blotta närvaro, vare sig det är under en kommunistisk eller kapitalistisk regim, är ett hinder för USA:s planer på världsherravälde (Chomski dixit).
När Bill Clinton 1997 startade NATO-expansionen samlade Eisenhowers barnbarn, Susan, underskrifter från 49 kända specialister på området (militär, diplomat och akademisk) och i ett öppet brev den 26 juni skrev att hon ”planen att expandera NATO är ett politiskt misstag av historiska proportioner.”
Djupt störd av Clintons avsikter skrev veterandiplomaten George Kennan i protest ”NATO-expansion skulle vara USA:s mest tragiska politiska misstag efter kalla kriget /…/ eftersom det skulle föra Rysslands utrikespolitik i en riktning som definitivt inte skulle vara den vi vill ha.”
(https://www.nytimes.com/1997/02/05/opinion/a-fateful-error.html)
Clinton, och med honom hela finans-militär-industriella komplexet, struntade i Kennans varningar. Att driva fram krig och militära utgifter var Washingtons avsikt, eftersom regeringens och kongressens politiker finansierar sina politiska karriärer med bidrag från sektorns storföretag. Sovjetunionen hade ännu inte kollapsat när George W. Bush Sr:s biträdande försvarsminister, Paul Wolfowitz, skrev sin ”Handbok för försvarsplanering” som läcktes till pressen 7 mars 1992, med ett första kapitel som säger ” Vårt första mål är att förhindra att en ny rival återuppstår, vare sig det är på forna Sovjetunionens territorium eller någon annanstans, som utgör ett hot… vilket kräver att vi måste förhindra att någon fientlig makt tar kontroll över en region vars resurser, under vår kontroll, skulle vara tillräcklig för global kontroll.”
Skandalen var enorm och den extrema ensidigheten ledde till att den, även i vissa av etablissemangets främsta medier, beskrevs som imperialistisk. Det väckte också oro att ” vikten av förebyggande militära interventioner” utan tvekan togs upp för att neutralisera eventuella hot från andra nationer och förhindra dem från att bli supermakter. Dokumentet avser uppenbart postsovjetryssland. Efter att dokumentet läckt till pressen publicerade Pentagon en urvattnad version, ett försök till ”skademinskning” som utan framgång med mer diplomatiskt språk försökte dämpa dess mest brutala avsikter, men utan att på minsta sätt överge de teser som utgör stommen i ”Guiden” (”USA:s strategi kräver att inga rivaler uppstår.” The New York Times. , 3/8/1992)
Återuppbyggnaden av Rysslands ekonomiska och militära makt ledde till nya synpunkter och ”policypapper” som rekommenderade Vita huset olika handlingssätt. Rysslands militära framsteg visade dess sin avgörande roll för jihadistiska upprorets nederlag i Syrien, ett elände som Washingtons skapade med Islamiska statens och seriehalshuggare som förskte störta landets president Bashar al-Assad. Samma sak hände efter kuppen 2014 i Ukraina.
Vladimir Putin återförde i ett snabbt beslut Krim till Ryssland. Men 2019 publicerade ingen mindre än Rand Corporation ett dokument där rubriken säger allt.: ”Utvidga och skaka om Ryssland.” Författarna rekommenderar ”icke-våldsamma och kostnadskrävande ekonomiska och politiska alternativ som USA och deras allierade skulle kunna driva för att stressa Ryssland till att ta i för mycket och skada dess ekonomi, väpnade styrkor och politiska stabilitet.
Dokumentet går noggrant igenom olika områdena och förestår alternativ för vart och ett. Till exempel sanktioner och handelshinder, stoppa Europas beroende av rysk gas, gynna USA:s gasexport till Europa och värva forskare och andra med hög teknisk utbildning för att beröva Ryssland denna tillgång. De bedömde vart och ett av dessa alternativ, sannolikheten för att åtgärden skulle lyckas, dess fördelar, samt kostnader och risker, och därifrån formulerade de en rekommendation.
På det militära området övervägdes först och främst att öka stödet till de syriska rebellerna, ge bistånd till Ukraina för väpnade aktioner, främja liberalisering i Vitryssland, utöka och stärka banden mellan USA och Sydkaukasien och minska Rysslands inflytande i Vitryssland och Centralasien. Återigen bedöms för vart och ett av dessa alternativ sannolikheten för framgång, fördelar och kostnader.
Slutsats: som vi sa, vi kände till detta dokument och ett ännu starkare, att provocera Ukraina och dess europeiska allierade till krig
Utan att tänka på krigets fruktansvärda mänskliga kostnader, som västmakterna fäller krokodiltårar över, stängde de alla utvägar för Ryssland, som till och med vid ett tillfälle föreslog att inleda samtal om att gå med i Nato. De mycket demokratiska och humanistiska västmakterna hade inte i den minsta avsikt att ens börja samtala om saken. Inga av Rysslands rimliga krav på säkerhet hörsammades, som om en stabil och säker världsordning skulle kunna byggas för alla utom en supermakt som Ryssland, som de trakasserade från Östersjön till Svarta havet.
Wolfowitz och Randens illasinnade planer är ovedersägligt vältaliga. Det är den färdplan som USA har utformat för att, med de föraktliga europeiska regeringarnas medverkan, förgöra Ryssland som det gjorde med Jugoslavien. Ingen kan förutse hur detta krig kommer att sluta, men det är värt att komma ihåg med Clausewitz att Ryssland i århundraden angripits, trakasserades och invaderats. I varje fall verkade det som om kriget skulle vara oundvikligt, men Clausewitz visste alltid hur han skulle vända ett förutsägbart resultat och besegra sina angripare. Hur går det denna gång?
Atilio Boron
Atilio Boron, 220329 i Mundo (argentisk tidskrift)
Källa Rebellion – Illustration: Liu Rui/GT
Översättning Eva Björklund
Rebellión har publicerat den här artikeln med tillstånd av författaren genom en Creative Commons-licens, med respekt för hans frihet att publicera den i andra källor.