Det turkiska beslutet att godkänna Sveriges medlemsansökan i krigsalliansen Nato innebär att Sverige inom kort riskerar att vara medlem av Nato, ha en krigsmakt som är underställd Nato och USA, kärnvapen inom sina gränser och vara bombmål i en stormaktskonflikt som inte berör Sverige.

Ansvaret för att Sverige, efter drygt 200 år som alliansfri stat, nu går en osäker framtid till mötes som medlem av en krigsallians ska dock inte lastas Turkiets nyckfulla regering.
Ansvaret faller helt och fullt på de svenska politiker som lämnade in Sveriges ansökan om Natomedlemskap och därmed övergav en alliansfrihet som tjänat oss väl under sekel. Även om  ansvaret är kollektivt för samtliga riksdagspartier i Sverige, även de partiet som formellt har sagt nej till Sveriges ansökan, men i praktiken inte gjort mycket för att förhindra den, faller ett extra tungt ansvar på socialdemokraterna och framför allt Magdalena Anderssons regering. Det var regeringen Andersson som, trots försäkringar in i det sista att Sverige aldrig skulle bli medlem av Nato, till slut lämnade in Natoansökan. Det var ett beslut som helt stred mot en mer än sekellång socialdemokratiskt politik att stå utanför stormaktskonflikter och arbeta för fredliga lösningar på förvecklingar mellan stater. 

Det är också socialdemokratin som bär huvudansvaret för att Natoprocessen genomfördes helt utan folklig förankring. De mycket torftiga och undermåliga utredningsarbete om konsekvenserna av ett Nato-medlemskap som gjordes hade enbart till syfte att  med en motbjudande lögn- och skrämselpropaganda ställa en i grunden antimilitaristisk opinion, inte minst inom de socialdemokratiska leden, inför fait accompli och tvingas acceptera Natomedlemskap. 

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarna i Natoprocessen aldrig fick chans att göra sina röster hörda. 

Hans Öhrn
ordf.
Sveriges Fredsråd