Bland ett bedövande antal seminarier och arrangemang under den fyra dagar långa Nordiska kvinnokonferensen i Malmö i juni i år väljer jag att berätta om en fredskämpe från USA, den f.d. colonel (överste) Ann Wright. Svenska Kvinnors Vänsterförbund har stått för inbjudan till den kvinna som i dag är en inflytelserik talesperson för antikrigsrörelsen i USA.

Att föreställa sig: Dagen då USA anfaller Irak skriver en kvinnlig militär i flygvapnet med en överstes rang, som tjänstgjort i försvaret och som diplomat i 29 år, ett brev till utrikesministerminister Colin Powell och säger upp sig. Hennes erfarenheter hade varit många: Vietnamkriget, Contras mot sandinisterna i Nicaragua, första Gulfkriget, FN-uppdrag att rekonstruera livet i Somalia, inbördeskrig i Sierra Leone, kriget i Afghanistan där hon var med om att öppna USA:s ambassad i Kabul. Men den 20 mars 2003 hade Ann Wright fått nog, hon ville inte längre vara en del av systemet.
Hon befann sig i diplomatisk tjänst i Mongoliet där hon hade i uppdrag att under alla omständigheter få med Mongoliet i ”De villigas koalition”, alltså stater som skulle backa upp USA-imperialismen och delta i interventionen i Irak. Nekar de så tar vi bort biståndet, var signalen från Washington, enligt Ann Wright.

I dag ägnar Ann Wright hela sitt inflytande åt antikrigsrörelsen. Hon kämpar tillsammans med rörelserna Codepink, Peace Action och Veteraner för fred med flera. De har stått med protestskyltar i Kongressen och blivit utkastade, Ann har blivit häktad ett 25-tal gånger och suttit i fängelse fyra-fem dagar varje gång. I Malmö talar hon om samhällets militarisering.
Costa Rica och Island, säger hon, har ingen armé men är militariserade ändå. Polis tränas i USA-skolor och lär sig att kontrollera folk. I USA blir en president som för krig fredspristagare.
När hon inträdde i armén 1968 fanns där en procent kvinnor, i dag är det 15 procent. Hon beskriver
sitt utgångsläge: lägre social bakgrund, förhoppningar om en teknisk utbildning och karriärmöjligheter. Kriget verkade vara lång borta, men så blev det Vietnam, Afghanistan och Irak. Ann Wright talar om sexuella trakasserier inom det militära som är en mycket uppmärksammad företeelse i USA. En av tre kvinnor blir sexuellt utnyttjad, antalet våldtäkter inom det militära är 40 000 per år och offren är
både kvinnor och män. Två miljoner soldater har kommit tillbaka från krigen och ska reintegreras i samhället. Människorna har hemska erfarenheter och många begår självmord.
Får de jobb kan de bli poliser eftersom de kan hantera vapen och är vana vid en organisation. Ann Wright ser samband mellan detta och det ökande antalet skjutningar i samhället.

Så kommer hon till den, anser jag, centrala frågan, nämligen om sju procent kvinnliga generaler och amiraler, alltså kvinnor med ledande militära befattningar, ändrar något i militärens karaktär och agerande. Blir det mindre våld mot oskyldiga? Detta avfärdar
hon med eftertryck och utvidgar det även till det politiska systemet. I ledande befattning blir man en del av systemet, oavsett man eller kvinna.
En Condoleezza Rice, en Samantha Power, en Hillary Clinton gagnar inte en demilitarisering eller förändrar USA:s roll i världen. Ann Wright fruktar att USA åter vill till Irak, till Ukraina och skickar raketer till Syrien.
Diskussionen efter föredraget visar att inte alla vill anamma Ann Wrights logik. Man hör det typiska befängda resonemanget att det som gäller USA inte nödvändigtvist behöver gälla det fredliga Sverige. Moderata försvarsministern Karin Enström håller säkert med.

Gästen från USA:s fredsrörelse avslutade med en appell om skydd för de modiga personer som trätt fram och avslöjat USA:s krigföring och världsomfattande avlyssningssystem. Whistleblowers som Chelsea Manning, Edward Snowden och Julian Assange med flera är samvetsröster. Sex av dem står åtalade för brott mot nationell säkerhet som republikanerna gör till en huvudfråga. Ann Wright räknar
med att efter hemkomsten få frågan: varför var du på denna konferens?
Hon säger, vi har haft fascism förr, vilken utveckling går vi till mötes?
Jag tycker att SKV med att bjuda in denna kvinna till Nordiska kvinnokonferensen visat sig troget sitt
förflutna som fredsorganisation och dessutom hittat en värdig upptakt till organisationens 100-årsjubileum som infaller under hösten.

Text: Barbara Brädefors
Foto: Margareta Nordh

Den här artikeln är tidigade publicerad i Svenska Kvinnors Vänsterförbunds internbulletin.