Det missade tillfället 

 

“Det var Nato och bomberna mot Serbien som krossade den europeiska säkerhetsordning som hade rått sedan 1945, inte Rysslands invasion av Ukraina 2022”.  

 

1961 samlades den alliansfria rörelsens ledare i Jugoslaviens huvudstad Belgrad. Vad som främst oroade då var den upprustningsspiral som hade inletts av stormakterna. Vid mötet i Belgrad diskuterades därför och lades fram ett förslag om allmän nedrustning som alternativ till ständig kapprustning. Kanske nådde det modesta förslaget fram till ledarna i Washington och Moskva. Senare samma år höll USA:s president John F Kennedy ett tal i FN:s generalförsamling där han bland annat förklarade att det enda alternativet till krig var ett verkligt fungerade FN och fortsatte:

 

“Villkorslöst krig kan inte längre leda till villkorslös seger. Krig kan inte längre tjäna till att lösa tvister. Det kan inte längre vara en angelägenhet för enbart stormakterna. För en kärnvapenkatastrof, som sprids av vind och vatten och rädsla, kan mycket väl uppsluka både stora och små, rika och fattiga, och oengagerade. Mänskligheten måste få slut på kriget – eller så kommer kriget att få slut på mänskligheten.”

Kennedy talade sedan om allmän nedrustning inom ramen för FN.

Året efter kom ett förslag från ledarna i Moskva på hur en nedrustning skulle kunna genomföras. Kanske öppnades då ett fönster för en fredlig utveckling?

Men nej. Istället  inleddes en febril verksamhet inom det som Kennedys företrädare hade  benämnt “det militärindustriella komplexet”. Det ryska nedrustningsförlaget torpederades innan förhandlingar ens hade hunnit inledas och en vanvettig rustningsspiral sattes igång till vapendirektörernas fromma.

Den varade i princip fram till Sovjetunionens sammanbrott 1991, men avslutades inte med det. USA fortsatte att rusta och övade också påtryckning på före detta Warszawa-länder för att få med dem Nato. 1999 blev Tjeckien, Polen  och Ungern nya medlemmar av militäralliansen. 

Samma år visade också USA vad Nato verkligen var till för – anfallskrig. Efter Balkankrigen på 1990-talet återstod endast Förbundsrepubliken Jugoslavien, bestående av Serbien och Montenegro av det forna Jugoslavien. Förbundsrepubliken vägrade att gå med på Natos krav att tillåta Natotrupper på sitt territorium och 25 april 1999 inledde Nato sina folkrättsvidriga bombningar. Under 78 dagar föll bomberna över Serbien. Efter tre dagar hade Nato slagit ut alla militära mål som hade utsetts, ändå fortsatte bombningarna ytterligare 75 dagar. Nu riktade de sig mot civila mål och civil infrastruktur. Tusentals människor dödades i dessa attacker och också många barn. Därför finns i dag ett minnesmärke i Belgrad över de barn som dog under bombampanjen. Med angreppet mot Serbien visade också USA att Nato skulle ha samma taktik i sin krigföring som USA alltid haft – att döda så många civila som möjlig och förstöra all betydande civil infrastruktur för att på så sätt inte bara uppnå en militär seger utan också total underkastelse. ”Shock and awe” kallades taktiken av en av Kennedys efterföljare. Den taktiken har sedan dess tillämpats i Irak, Afghanistan, Libyen och Gaza,avskyvärda krig som Sverige inte har protesterat mot och till och med deltagit i. Det var Nato och bomberna mot Serbien som krossade den europeiska säkerhetsordning som hade rått sedan 1945, inte Rysslands invasion av Ukraina 2022.  

Bombningar av Serbien blev startskottet för en våldsam utvidning av Nato, militär rustning och var ett nödvändigt, som jag redan nämnt, rekvisit för att Ryssland skulle kunna angripa Ukraina 2022.

Det var också början på Sveriges tragiska utveckling från ett neutralt och relativt fredlig land till en krigarnation bland övriga inom Natofamiljen. När denna utveckling startade hette Sveriges utrikesminister Anna Lindh, som tydligt då ställde sig bakom Natos bombningar av Serbien och skyllde allt på Jugoslaviens president, Slobodan Milošević.

Men först 15 maj 2022 beslöt det socialdemokratiska partiet i Sverige att vi skulle gå med i Nato. Motiveringen var Rysslands attack mot Ukraina. Svensk socialdemokrati, som knappast tidigare har varit antiimperialistisk, fick plötsligt ett starkt antiimperialistiskt patos för Ukraina.

Svensk socialdemokrati, som under lång tid var känd för att producera fred och välfärd till svenska folket, blev därmed  ökänd för att under Magdalena Andersson “Ryssland får inte vinna detta krig” fögderi producera krig och granater till Ukraina, till förfång för välfärden.

Kamrater, vad vi nu måste göra är att stärka den verkliga anti-imperialistiska rörelsen i världen. Det är endast en sådan rörelse som kan ge världen vad den behöver;  en massiv demilitarisering och nedrustning  i stället för fruktansvärda  och ständiga krig.

Hans Öhrn