Mörker över världsekonomin
Rådande världsekonomisk ton sattes av Världsbanken i januari 2024: ”Världsekonomin inställd på svagaste halv-decenniet på 30 år”. Deklarationen stöttades upp av två större rapporter, först Falling Long-term growth prospects, som kom ut den 1 februari och som utvecklade en tidigare studie med slutsatsen att världsekonomin sedan mitten av 2010-talet hamnat i ett strukturellt avsaktande som troligen kommer att prägla världen fram till 2030. Orsakerna är till stor del oklara.

I augusti kom an advance edition av en bok med titeln The Great Reversal, det stora omslaget, som berättar om bakslaget för de 75 fattiga länder som har kan få särskilda lånevillkor av banken. De har att se fram emot sitt svagaste ekonomiska årtionde sedan början av 90-talet. En tredjedel av dessa fattiga länder är nu ännu fattigare än före pandemin, och riskerar att fastna i sin fattigdom med de nya tendenserna i världsekonomin och med de växande klimatkatastroferna, som många dem är särskilt utsatta för.

Mitten av 2010-talet var en viktig vändpunkt på världsmarknaden och i världspolitiken. Då stoppades vänstervågen i Latinamerika av fallande råvarupriser. I genomsnitt sjönk den ekonomiska tillväxten i Latinamerika 2015-2024 till 0.9%, under de 2 procenten på 1980-talet, det ”förlorade årtiondet”. I mitten av 2010-talet upptäckte den amerikanska eliten att Kina höll på att vinna globaliseringsspelet, och lanserade ett nytt spel om världsmakten, imperial geopolitik. I stället för fri handel, fria kapitalrörelser och global supply chains (globala produktionskedjor) kom nu; nationella intressen, nationell säkerhet, politiska export- och importförbud, handelskrig, maktpolitiska ekonomiska handelsblock, ”friend-sourcing”, handla bara med dina vänner . Geopolitiken och avglobaliseringen är viktiga anledningar till de dystra utsikterna för fattiga länder.

I sin augustirapport ger FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika en dyster bild av den latinamerikanska ekonomin, med en tillväxt lägre än världens. Den kubanska ekonomin förutspås fortsätta att stagnera på sin låga nivå, 0,5-1% efter en nedgång på 1.8% 2023. Dess turismekonomi är också mycket känslig för klimatstörningar.

Politisk kris
Den mörka världsbilden återspeglas inte oväntat i världsopinionen. I en global undersökning i år av det stora amerikanska forskningsinstitutet Pew Research av 34 länder anser två tredjedelar (medianvärde) sitt lands ekonomiska situation som dålig, i alla G7-länderna utom Tyskland och Kanada där ¾ tycker så. Positiva majoritetsbedömningar förekommer i europeiska småstater som Sverige, i flera asiatiska utvecklingsländer som Indien och Filippinerna samt i Mexico, som ensamt latinamerikanskt undantag.

Missnöjet med hur demokratin fungerar är också utbrett enligt en annan studie av samma institut. Missnöjet dominerar i USA, Japan, Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien och samtliga sex Latinamerikanska länder utom Mexiko, där det är fifty-fifty. Ännu mer utbredd är uppfattningen att valda politiker inte bryr sig om vad ”folk som jag” tycker, tre fjärdedelar som medianvärde, 83% i USA. Enda landet av 24 där en majoritet (56%) tycker att politikerna bryr sig är Sverige ?!).

Efter globaliseringen: det geopolitiska krigsspelet
USA;s geopolitiska vändning, som EU-kommissionen entusiastiskt följt efter, innebär krig, ekonomiska och/eller militära, allianser för krig, och förberedelser för nya krig. Den centrala fronten är än så länge den ekonomiska, USA mot Kina, medan Kina, alltmer förgäves, söker bevara något av globaliseringens utbyte och fredlig konkurrens. EU sätter det ekonomiska kriget mot Kina före energiomställningen för planetens fortsatta beboelighet: EU-kommissionen avser att mot tyskt motstånd driva igenom 45% tull på kinesiska elbilar.

Biden har, som gammal kall krigare, försökt att elda på den ekonomiska krigföringen med ett globalt ideologiskt krig mellan ”demokratier” , dvs USA och dess allierade och klienter, och ”autokratier” , dvs USA:s fiender, i första hand Kina och Ryssland. I december 2021 inbjöds 115 länder och deras ledare till ett ”Summit for Democracy”, som sedan upprepats 2023 och 2024. På grund av pandemin hölls det första virtuellt på nätet, och så blev praktiken även efter.

Initiativet har höjt den ideologiska temperaturen i världen, men har knappast blivit någon succé. Ordföranden för US:s Council on Foreign Relations har kallat det ”en dålig idé som inte vill försvinna.” (Axios). Mycket av ett toppmöte har det inte blivit. Närvarande höga ministrar 2024 var Storbritanniens vice premiärminister och utrikesministrarna för Ecuador, Gambia, Guyana, Indonesien och Mauritius.

BRICS
Världens för närvarande mest betydelsefulla sammanslutning utanför kretsen kring USA är den ”informella” ekonomiska organisationen BRICS, ett ursprungligen ryskt initiativ som omfattar Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. Det innehåller nästan hälften av jordens befolkning och en dryg tredjedel av dess BNP räknat i köpkraft och därmed mer än den USA-ledda G7-gruppen (30%). Den har i senaste tid kommit att attrahera ett 30-tal stater i Syd, inklusive Kuba, senast Turkiet. 2023 inbjöds Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Iran och Saudiarabien att inträda den 1.1. 2024. Vad som här hänt tycks oklart, eftersom BRICS officiella website fortfarande bara listar de ursprungliga medlemmarna.

Spänningar och rivalitet mellan Indien och Kina omöjliggör nog att BRICS blir en politisk maktfaktor. Men dess arbete på att avdollarisera världsekonomin och att skapa ett av USA oberoende finanssystem kan bli betydelsefullt. Mycket av USA:s herravälde vilar på dess kontroll av de internationella betalningssystemen och deras övervakning av all telekommunikation i världen.

BRICS breddar också sin verksamhet som motvikt mot sanktionerna mot Ryssland, med BRICS-spelen i idrott och BRICS Municipal Forum, som i augusti samlade deltagare från 500 städer och 120 länder i Moskva.

Krig och folkmord
De pågående Ukraina- och Gazakrigen har delat världen, medan det tredje blodiga kriget just nu, inbördeskriget mellan två generaler i Sudan, underblåst av Saudi Arabien och Förenade Arabemiraten, blöder i avskildhet. Jag ska inte här tala om krigens orsaker, utan bara om deras maktpolitiska effekter så här långt.

Ukrainakriget har varit en stor framgång för USA och dess Nato-allians, som fått så gott som hela Europa att sluta upp bakom dem, och att starta en stor upprustning för nästa krig. Nato har startat att planera för en global utvidgning, med mötesinbjudningar till bland andra Japan och Sydkorea, och nya kontor i Tokyo och Amman. EU, som en gång betraktat sig själv som en fredsorganisation, ställer nu om sig till en ”krigsekonomi” och engagerar sig hårt i kriget mot Ryssland. EU-kommissionen ska utökas med en krigsminister. Ukrainakriget har också vidgat avståndet mellan Europa och större delen av den globala Södern, som inte velat ställa upp på ”sanktioner” och olika fördömanden mot Ryssland. Den 23.2.23 stod det i Washington Post: ”The conflict has expressed a deep global divide and the limits of US influence …Evidence abounds that the efforts to isolate Putin has failed..” Uteslutet ur Europa ser den ryska eliten nu Ryssland som den del av ”världsmajoriteten”. (Webinar 13.3.24) I Gaza-frågan stämmer det, och västmakternas försök att få FN:s generalförsamling att fördöma det ryska valet i mars 2024 samlade bara 56 av 193 röster.

Gazakriget har varit förödande för USA:s och EU:s ställning i världen. Deras politikers försvar av det israeliska folkmordskriget – och deltagande med bomber och granater som USA, Tyskland, Storbritannien med flera – har berövat deras retorik om demokrati och mänskliga rättigheter all trovärdighet. I januari rapporterade Time magazine, att USA nu är det enda rika landet som har en positiv syn på Israel, och i mars meddelade Gallup att en majoritet i USA ogillar Israels krig i Gaza. En omröstning i FN i maj om palestinskt medlemskap i FN samlade 143 röster. 25 avstod (mest EU-länder) och 7 ställde sig på Israels och USA:s sida: Argentina, Tjeckien, Ungern, , samt Nauru, Palau, Mikronesien och Papua Nya Guinea.

Israel har förvadlats från en kolonial demokrati till folkmordsdemokrati, och USA, Storbritannien och Tyskland med fllera, är medbrottslingar i folkmordet med sina vapen och bombleveranser till Israels folkmord.

En Gallupundersökning 2023 av stormaktsledares ledarskap visade att lika många ogillade som gillade USA:s ledarskap i Amerika och Asien, fler ogillade i Europa. Bara i Afrika var positiva omdömen fler än negativa, men ännu något fler gillade Kinas ledarskap. Det ryska ledarskapet ogillas i många länder, men i Afrika är gillandena fler än ogillandena.

Framtiden: 2000-talets tre ödesfrågor
2000-talets framtid kommer att ge svar på tre stora, oundvikliga frågor. Kan klimatkrisen bemästras och Jorden fortfarande vara beboelig för människor ? Kommer den vita, kristna, nordatlantiska härskardynastin från Portugal och Spanien till USA att falla efter drygt femhundra år? Kommer 2000-talet att cementera och fortsätta den ekonomiska ojämlikhet som drevs fram av nyliberalismen från slutet av 1900-talet eller kommer det att återuppliva det korta l900-talets stora utjämning på nationell nivå?

Planetens beboelighet

För några år sedan kunde man tänka sig möjligheten att den allt värre klimatkrisen skulle kunna bli anledning och inledning till en omfattande både ekologisk och socio-ekonomisk samhällsomdaning. Mot kapitalismens ständiga kapitalackumulation och vinstjakt ställdes ett för många övergripande ekonomiskt mål om hållbar utveckling. I USA och England uttrycktes förhoppningarna i Green New Deal- planer. De projekten blev snart begravda både hos Demokraterna i USA och Labour i England. I stället har ”grön kapitalism” blivit den dominerande klimatpolitiken.

Hur den kommer att lyckas återstår att se, men säkert kommer den att fördröja och försvåra en effektiv fossilfri omläggning av ekonomin. Ett stort problem är att en omställning måste vara global och drivas av en stor statsmakt. För närvarande finns ingen stor och radikal ekologisk statsmakt eller statsblock i sikte. En lång och ojämn omställningsprocess, kantad av allt värre naturkatastrofer, framför allt i den globala Södern, ter sig mest sannolik.

Världshegemonin

USA:s och Europas hegemoni över världen håller på att erodera, med acceleration efter Ukraina- och, framför allt, Gazakrigen. USA brände sitt ”unipolära ögonblick” efter Sovjetunionens upplösning med en serie förödande och misslyckade krig i Västasien och Nordafrika, från Afghanistan till Libyen, via Irak, Syrien, och Somalia. Breda opinioner uppfattade 2012 USA som det största hotet mot världsfreden (Gallup 2013).

Hegemonins ekonomiska och tekniska grundval har skakats av Kinas historiskt unika ekonomiska språng, och skakningarna fortsätter med Kinas alltmer framträdande position i vetenskap och teknik, och med Indiens och andra asiatiska stater tillväxt. Stagnationen i den gamla rika världen är värre i EU än i USA, understruken av IMF:s senaste världsöversikt, där det visar sig att 2023-24 växer den ryska ekonomin nästan fyra gånger mer än Euro-området – trots EU:s hittills 14 ”sanktionspaket” mot Ryssland.

I det långa loppet kommer det att bli omöjligt för den nordatlantiska tiondelen av mänskligheten att dominera världen. Men att USA kommer att abdikera fredligt är mindre troligt. I varje fall är en mer pluralistisk värld att vänta med västmakternas nedgång.

Ojämlikheten och dess motstånd

Det ”korta l900-talet” , 1914-1990, var som helhet en den nationella utjämningens tid – samtidig med den globala polariseringen länder och folk emellan. Detta 1900-tal var folkets, demokratins, revolutionernas århundrade, då både de gamla imperierna med den förmoderna reaktionen och fascismen besegrades, då arbetarrörelsen nådde sin största styrka i kapitalismens centra. Men det kronologiska 1900-talet slutade med neoliberalismens motreformation, som utplånade hela den nationella inkomstutjämningen efter 1945, i USA sedan 1929. 2007 var den globala ojämlikheten tillbaka på 1910 års nivå (Chancel & Piketty) Till skillnad mot tiden 1945-80 är den ekonomiska ojämlikheten i världen nu främst klass- och könsskillnader inom länderna. Den ekonomiska ojämlikheten inom världens länder är like stor som 1880 (van Zanden).

I kapitalismens pågående tendenser – till skillnad från den historiska industrikapitalismens som Marx analyserade –syns inga dialektiska processer som stärker de exploaterade klassernas ställning. Den utlokaliserade industrialismen i Södern har skapat en industriarbetarklass och växande fackföreningar. Men industrisysselsättningen där har redan stannat av, i flera fall som i Latinamerika redan minskat. Den digitala revolutionen har skapat en ultraliten, ultrarik tekno-kapitalistisk överklass i symbios med det finansiella rentierkapitalet . Denna överklass är genomgående anti-demokratisk och förvägrar sina anställda fackliga och andra arbetsplatsrättigheter. Den just påbörjade omvälvningen med AI kommer sannolikt att ytterligare polarisera ekonomin mellan vinnare och förlorare.

Men motstånd finns och kommer sannolikt att bli kraftigare. 1900-talets framsteg genom industrialisering, urbanisering, arbetarrörelse, kvinnorörelse, demokratisering, avkolonisering, utbildning, hälsa, global kommunikation har sopat bort eller åtminstone undergrävt de fattigas, de exploaterades och förfördelades, undergivenhet och underkastelse. De har fått större mänsklig kraft och större kunskap om att alternativ finns. En stor empirisk studie vid Harvard av civilt motstånd, har funnit att 2010-talet var världens mest rebelliska sedan 1900, i omfattningen av folkliga massmobiliseringar –fredliga och väpnade – med krav på den existerande regimens avgång. (Erica Chenoweth)

Afrika, världens mest ojämlika kontinent är den stora krutdurken, med sina mängder av ungdom, både utbildade och icke, mestadels utan reguljärt arbete i vanskötta samhällen styrda av korrupta och vräkiga politiker och affärsmän. Snart kommer Afrika att omfatta en tredjedel av jordens befolkning. I år har vi redan sett sociala vulkaner bryta ut i bland andra, Kenya, Nigeria och Uganda. I Asien störtades nyligen Bangladeshs härskare Shaikh Hasina av en ursinnig spontan ungdomsrörelse som trotsade den mördande repressionen, och i Sri Lanka valdes en före detta marxistisk guerillero till president.

Sant är att uppror är bara en början. Ska de folkliga klassernas situation förändras krävs det institutioner, folkets deltagande, klokt ledarskap, reformer och sociala revolutioner.

Utsikter
Många av oss här var med redan i det förra århundradet. Det var de stora revolutionernas och kontrarevolutionernas tid. Det här seklet är en annan tid, även om revolutioner inte låter sig förutsägas. Det här är en mörk tid, även i Sverige med den pågående Natofieringen av landet och samhället.

Jag har inga ljusare tider att bjuda på, men det finns alltid en morgondag. Och det finns många ställen där man kan tända och vakta ett ljus. Motstånds- och solidaritetsrörelser gör alltid skillnad.

Vi är många i den breda vänstern och dess tre huvudströmmar, den socialdemokratiska, den kommunistiska och den nya vänstern från”1968” och från 2000-talet. Vi har också stöd i Den Planetära Upplysningen, den breda vetenskapliga och intellektuella kultur som drivs av de främsta, socialt medvetna klimatforskarna och av en helt ny krets av ekonomer engagerade för jämlikhet och ekologi, som Tomas Piketty och flera Nobelpristagare. Den finns också i FN:s organisationer i dag, vilket bland annat har retat den israeliska regeringen till ursinne.

Världens politiska ekonomi drivs ju inte av förnuft och humanitet, men den är inte opåverkbar. 1700-talets Upplysningstid beredde vägen för den franska och de amerikanska revolutionerna. Mörkrets framtid är gryningen.

Göran Therborn

Tal vid Svensk-kubanska föreningen, Jönköping 6.10.2024