Efter torsdagen blev ingen mer rapport. Fredag och lördag hade vi fullt upp med besök på CNEs centrum för det datoriserade valsystemet.  CNC, det Nationella valrådet, är en från regeringen fristående statsmakt, där partierna är representerade, som har utvecklat det nu av alla lovordade valsystemet.  Vi fick en dryg timmes genomgång, mycket detaljerat, alla kontrollstationer, id-kontroll, tumavtryck före och efter, blockeringen av införda data, utskrivet ”kvitto” som väljaren stoppar i en valurna för manuell räkning, och ett eget kvitto att behålla. Absolut ingen chans att fuska eller förvränga.

Vi fick också besöka datorhallen där ett hundratal tekniker satt vid datorer och telefoner för att lösa eventuella problem, dels när valdatorerna installerade i alla vallokalers alla valbord, dels under själva valet, om så skulle ske.

Sen fick vi också besöka fabriken där alla datorer tillverkats.  Nu var den i och för sig tom, eftersom alla var ivägskickade till vallokalerna. Men vi fick se innanmätet, programmeringen, och hur det fungerade.

Fabriken ligger vid ändstationen till den långa, moderna linbanan som är kollektivtrafiken till flera bostadsområden upp längs bergssidan, och som förkortat invånarnas dagliga restid till arbetet mm från en eller ett par timmar till 17 minuter. En oerhörd förbättring som Chavezregeringen infört, och det finns fler, och planer på fler, vad det blir av dem återstår nu att se.

På vägen tillbaks till hotellet fick vi också pröva kollektivtrafikens enspåriga järnväg, ”monorail” på pelare genom täta staden, med anknytning till tunnelbana. Väldigt avancerat.

På eftermiddagen fick vi lyssna till intressanta föredrag, bl a av Roy Chaderton, om hur den bolivarianska revolutionen har förändrat den venezolanska kulturen och självbilden i grunden, innefattande motståndarna. Det lät hoppfullt.

 

Valdagen

Vallokalerna öppnade kl 6, så en del av oss var iväg redan halvsex. Men de flesta av oss fick sova lite längre, äta frukost och ge oss iväg halvåtta. Vi var fem minibussar med 20 följeslagare i varje. Min buss besökte ett helt nytt bostadsområde, Caribia i kommunen Catia, en del av det miljonprogram för bostäder som regeringen genomfört. 12.000 invånare i Catia hittills skulle bli 25.000. 4- och 5-vånings flerfamiljshus, av varierande utformning, inte tråkig upprepning av en och samma.

Vi besökte en vallokal i en skola, också nybyggd, den kubanska modellen. Valborden var installerade i 5 klassrum efter samma modell: först ett bord där ordförande och sekreterare satt och kolla allas id-kort och tog tumavtryck. Sedan valbåset skyddat av en kartongskärm där valapparaten stod, utan möjlig insyn för någon. Sedan ett bord där väljaren intygade att hon/han hade valt, och sist ett bord där väljaren doppade sitt lillfinger i en blå vätska som sitter kvar i minst ett par dar.

Vi delade upp oss och följde proceduren i alla klassrum. Det gick lugnt och fint till, folk köade småpratande fram till sin tur. Militärer, kvinnor och män, övervakade det hela, lugnt och vänligt, stöttade gamla damer och bidrog till lugn och trygg stämning.  Alla hade fått lära sig hantera datorerna och det flöt bra, tog inte många minuter att klara av alla etapper. Men några äldre damer hade svårt att klara av det datoriserade systemet, de fick hjälp av ordföranden som ledde dem pedagogiskt genom proceduren, utan att gå in i båset. Vi bemöttes också väldigt glatt och vänligt, där vi gick med våra jackor med stora bokstäver ”Internationella valföljare”, och frågade väljarna hur de upplevde valproceduren, och lite ditt och datt. Många chavister var det, alla tacksamma för sina nya fina bostäder, med låg hyra.

På vägen tillbaka till Caracas stannade vi i stadsdelen El Valle i västra Storcaracas, där Maduro gick i en fin gammal skola, i Liceo José Ávalos, nu vallokal där han skulle lägga sin röst. Även här gick vi igenom ett antal valbord/klassrum, samma procedur som i Caribia och, väldigt väl genomfört som där. Det är en fin gammal skola vid stadsdelens huvudgata, med vacker skolträdgård mot gatan, och till skillnad från de andra var här fullt med fotografer som inväntade Maduro. Vi fick dock lov att lämna stället innan han kom.

Det tredje området vi besökte är något helt annat, revolutionärt legendariska ”23 Enero”, väldiga höga skivhus byggda på 50-talet, som Bredäng ungefär, men större och högre, glest utplacerade, högt uppe på kullarna ovanför presidentpalatset. Det var bland annat härifrån folk strömmade ner och krävde att kuppmakarna i april 2002 skulle släppa Chavez som hade förts bort av militär till en flygbas för att försvinna. 23 Enero är jättestort, 300 000 enligt uppgift. Självhjälpsbyggda 1- och 2-våningshus i mycket varierande utformning, skick och standard fyller upp tomrummen mellan de höga skivhusen. Det är en alldeles unik och fantastisk stadsmiljö, och antagligen en av världens tätaste områden med väggmålningar, överallt, och revolutionärt för det mesta, hjältarna, fanorna, parollerna – men också landskap, stadsbilder och människor.

Där besökte vi två vallokaler, dels ett bibliotek, dels en skola, tillsammans 8 valbord/rum.  Samma procedur som i Caribia och El Valle och väldigt väl genomfört som där. Skolan låg vid ett affärscentrum, med uteservering, det var söndag mitt på dagen, familjer samlades runt kaféborden, åt och drack och pratade, soligt och skönt, behaglig söndag mitt på dagen, omgivna av färgstarka muralmålningar.

På eftermiddagen skjutsades vi till valvakan på CNE tillsammans med de andra valföljarna – Unasurs, CEELA, Mercosur m fl, i ett stort tält, fotograferna var redan där, jätteuppbåd, och långtråkigt och när natten närmade sig alla kyligare och nervöst, för det dåliga valresultatet för GPP (PSUV och allierade småpartier) blev allt tydligare.  Kalla – och många av oss sorgsna – åkte vi hem till hotellet vid 02-tiden då resultatet stod klart.

Jag återkommer med ett försök att förstå valresultatet.

Eva Björklund

Läs Eva Björklunds eftervalsanalys här.