För rätten till fred, ABF, 20191214. För att tala om detta måste jag börja med USAs Monroedoktrin, som är alla dessa krigs fader. (Se även bilaga, Bakgrund, USAs Offensiv i Latinamerika)

The Monroe Doctrine utfärdades 1823 av USAs president James Monroe. I Roosevelttillägget 1904 tog USA sig rätten att ingripa som ”internationell polis i karibiska och centralamerikanska stater som uppträder ociviliserat”. Det tillägget har flitigt åberopats för USAs krig mot progressiva regeringar i världsdelen hela 1900-talet. Efter kubanska revolutionens seger 1959 blev det en huvuduppgift för CIA att krossa den och stoppa spridning till Latinamerika, och så skedde med de militärdiktaturer som på 60-talet tog makten i det ena landet efter det andra på ”bakgården”, för att med Kondorplanens terror utrota alla vänstertankar.

På 2000-talet levde de upp igen. När Hugo Chávez valts till president i Venezuela 2004 kidnappades han av en grupp bankirer och direktörer som överlämnade honom till USA och installerade sig som ny regering. De folkliga protesterna tvingade USA att återlämna Chávez till presidentämbetet. Han vände sig till Kuba som bistod med lärare och läkare och 2004 bildade de ALBA, Bolivarianska Alliansen som bidrog till stora sociala och ekonomiska framsteg i hela Latinamerika.

I Bolivia hade Evo Morales valts till president 2005, i Honduras president Zelaya 2006 och i Nicaragua president Ortega. De anslöt sig till ALBA liksom Ecuador som valt Rafael Correa 2007 och 2009 anslöt sig till ALBA och stängde USAs militärbas i Manta. De flesta karibiska öriken kom också med.

Alla länder i Latinamerika och Karibien – utom Kuba – hade sedan 60-talet samarbetat med USA inom OAS, Organisationen för Amerikanska Stater, även kallad USAs kolonialdepartement. 2010 bildade Fidel, Chávez och Lula en egen organisation, CELAC (Comunidad de Estados Latinoamericanos y Caribeños), en allians med alla 32 länder i Amerika utom USA och Kanada, en allians som såg till medlemmarnas intressen, inte USAs.

ALBA-länderna åstadkom – med hjälp av kubanska läkare och lärare och Venezuelas oljepengar – ekonomisk blomstring och sociala framsteg, fattigdomen bekämpades. Med ögonoperationer mot starr kunde alla se, alla fick tillgång till kvalificerad sjukvård, alla lärde sig läsa och skriva, alla barn gick i skolan. Det var fantastiska framgångar, som också spred sig till andra världsdelar.

Första bakslaget kom 2009
Då störtade den då nytillträdde USA-presidenten Obama Honduras president Zelaya, som anslutit Honduras till ALBA året innan och till CELAC. Zelaya kidnappades till USA. Honduras återgick till extrem fattigdom, våld och utländska storbolags plundring av naturtillgångarna.

USA satsade sedan på så kallade ”mjuka kupper”, med propaganda, undergrävande verksamhet, psykologisk bearbetning, anklagelser om korruption etc för att smutskasta och få bort de progressiva ledarna. Som i Paraguay, där president Fernando Lugo, vald 2008, utsattes för en ”parlamentarisk kupp” 2012, som ställde honom inför riksrätt och dom efter en två timmars rättegång utan möjlighet till ordentligt försvar.

Juridiska kupper, ekonomiska och våldsamma
Det följdes av en våg av det som nu kallas genom juridiska kupper. Med massmediala smutskastningskampanjer och riggade juridiska processer fick USA och högern bort Christina Kirchner i Argentina 2015 och både Dilma 2016 och Lula 2017 och i Brasilien. I Ecuador kom de inte åt Rafael Correa, men när grundlagen inte tillät folket att välja honom för en tredje period tog vicepresidenten Lenin Moreno över 2017 – och återupptog det militära samarbetet med USA, och den nyliberala politiken.

USA hade då trappat upp sin ekonomiska krigföring, mediekampanjer och våldsamma gatukravaller för regimskifte i Venezuela och detsamma i mot Nicaragua president. Mot Kuba har det pågått sedan 1962. USAs ekonomiska och politiska krigföring syftar till att få folk att överge sina valda regeringar och vrida Latinamerika tillbaka till bakgårdsstatus. USAs utrikesminister Tillerson åberopade Monroedoktrinen för att störta president Maduro.

I Nicaragua kunde folket efter hård kamp återta kontrollen och lugnet återvinnas. I Venezuela misslyckades den USA-tillverkade presidenten Guaidó skändligen att störta den folkvalda regeringen. Men USA behåller sina beslag på Venezuelas guld, oljebolag, tillgångar i utländska banker (århundradets mångmiljardkupp) och en internationell utsvältningsblockad för att förmå venezolanerna att ge upp.

Men i Bolivia kunde nu den ljushyllta härskarklassen i november i år, i samförstånd med USA, störta landets president och polis och militär inleda klappjakt på ”indianerna” – härskarklassens benämning på Bolivias ursprungsfolk.
Bolivia hade också tidigare utsatts för USAs regimskiftespolitik 2008, som inte lyckades då. Tillfället kom med presidentvalet i år, som Evo Morales vann för en tredje period. Men hans rätt att ställa upp ifrågasattes, en mediakampanj anklagade honom för valfusk, med stöd av OAS, så att den gamla rasistiska extremhögern kunde ta över och med bibeln i högsta hugg och slag ge sig på de ”satanistiska indianerna”.

Jag befann mig då på Antiimperialistiskt Solidaritetsmöte i Havanna ¨för Demokrati mot Nyliberalism”. Där möttes Latinamerikas och Karibiens sociala rörelser för att utbyta erfarenheter och stärka solidariteten kampen mot Trumpregimens ekonomiska och terrorkrig för regimskifte i Venezuela, Kuba, Bolivia, Nicaragua med flera länder.

Där satt vi 1300 aktivister från hela kontinenten och såg på teve den USA-stödda militärkuppen i Bolivia, polis- och militärvåldet mot ”indianerna”, mot vänsterpolitiker och studenter, som vällde ut på gatorna för sin president Evo Morales. På ett par dagar dödades 32, sårades 700 och över tusen spärrades in i fängelse.

Det kom som en kalldusch
Vi hade i tre dagar andats optimism och kamplust. Efter många års högervridning och kupper i Latinamerika gladdes vi åt att Brasiliens nya extremhögerregering tvingats frige folkhjälten Lula, Och att progressiva presidenter valts i Argentina och Mexiko. Och omfattande folkliga protester i Chile mot den nyliberala politikens utarmning av levnadsvillkoren, detsamma i Ecuador och Colombia.

Från fredsavtal till Natomedlemskap
Efter fredsavtalet 2016 med gerillan blev Colombia militäralliansen Natos första fotfäste som ”global partner” och trojansk häst i kampanjen för att störta Venezuelas president. Redan 2014 hade Colombias specialförband tränat med USA, och i militärmanövrer med Nato. Näst efter Brasilien är Colombia den största militärmakten i Latinamerika.

Nato-samarbetet stärker Colombia militärt, med underrättelseinformation, samövningar och garantier om stöd i konflikter. Det ger dem större frihet att inte uppfylla fredsavtalet med den tidigare gerillarörelsen FARC. Detta är uppenbart ett hot mot freden och bryter på ett på påtagligt sätt loss Colombia från den karibisk-latinamerikanska gemenskapen.

Fredsprocessen har också saboterats, FARC lämnade vapnen för att delta i en demokratisk process, men nu sker samma sak som vid förra vapenvilan, colombiansk militär och polis bedriver klappjakt på sociala och politiska ledare, de dödas en efter en. Colombias medverkan var också en grundval för Guaidós kuppförsök i Venezuela.

Latinamerika, nya Mellanöstern?
Trumpregimen är fast besluten att återta Venezuela och dess oljetillgångar, och återföra landet till OAS. USA bekrigar Venezuela ekonomiskt och förbereder för militärt angrepp under OAS täckmantel.
USA har bombat stora delar av Mellanöstern till ruiner. Vänstern i Latinamerika frågar sig om detta är det öde som Trump nu har utsett för Latinamerika.

USAs mål är att med rädslan destabilisera och disciplinera folkrörelser. Många fruktar att Latinamerika ska förvandlas till ett nytt Mellanöstern, att USA med start i Venezuela ska bryta ner länderna och deras sammanhållning och kultur och allt det som gör att folken kan bjuda motstånd.

76 av USAs 800 militärbaser i världen ligger i Latinamerika, de flesta i Centralamerika och Karibien, som stöd för att tillsätta och avsätta regeringar med invasioner, statskupper och undergrävande verksamhet.

Starka folkrörelser gör motstånd
I de flesta länder i Latinamerika har högern tagit över, men folkliga rörelser har kvar visionen om ett demokratiskt och klimatmässigt överlevnadsbart samhälle.  I Venezuela är den folkliga rörelsen stark. Och i Mexiko har den progressiva Manuel Lopez Obrador vunnit presidentvalet. I Argentina valde folket tillbaka det presidentpar som drivits bort med medial smutskastning. Och Brasiliens regering såg sig tvingad att frige Lula som en juridisk kupp hade dömt till fängelse.

Venezuela och Nicaragua har utsatts för omfattande mediekrig och våldsamma gatugäng, och delar av opinionen i väst har låtit sig luras att tro att det handlade om folkliga protester mot ”förtryckarregimer”. Men de folkliga krafterna har kunnat återställa ordningen.

Men de gör motstånd med enorma demonstrationer trots våldsamma övergrepp , vilket gör det svårt för den USA-stödda regimen att vinna legitimitet.

Massiva ungdomliga gatuprotester i Chile, Mexiko, Colombia, Bolivia har i år 2019 förvånat världen med protester mot den nyliberala politikens höjda bensinpriser och biljetter.

Så vi kan hoppas och stödja dem och Venezuelas och Nicaraguas folk som står emot USAs försök att skapa kaos. Och Kuba som håller stånd mot den över 60 åriga utsvältningsblockaden.

Se även bilaga Bakgrund, USAs OFFENSIV I LATINAMERIKA

Eva Björklund