För rätten till fred, ABF, 20191214. Sådana saknas väl inte? Mellanöstern har ju nästan blivit synonymt med konflikter. Ett område där människor ständigt bekrigar varandra, inte sällan på det mest bestialiska sätt.

Att islam är den dominerande religionen framhävs ständigt i nyhetsrapporteringen. En religion som förgrenar sig i wahabister, salafister, jihadister, shia, sunni, druser och alawiter, för att bara nämna några. Floran av muslimska riktningar tycks minst lika prunkande som en gång vänsterfloran i Sverige. Låt hundra blommor blomma!
Sekterismen verkar vara Mellanösterns öde, som hela tiden kräver ofantliga offer och hindrar all utveckling.

Men var ligger Mellanöstern? Den frågan är inte lika lätt att besvara som vad Mellanöstern står för i det allmänna medvetandet. Det vi kallar Mellanöstern har inga exakta gränser utan definierar ett historisk och politisk område. Västasien är kanske en mer passande benämning, men inte geografiskt korrekt. Ofta räknar man även in länder som Egypten, Sudan och Libyen i Mellanöstern, men geografiskt har vi då förflyttat oss till Nordafrika. Ordet ”Mellanöstern” är ett uttryck för eurocentrism, knutet till historia och politik. Området har inte något med ”öster” att göra för de miljarder människor som är bosatta i själva området, eller i till exempel Indien eller Kina.  Ett korrektare geografiskt begrepp är, ”Sydvästasien” alternativt ”Sydvästasien” och Nordafrika” eller ”Sydvästasien, Egypten och Maghrebländerna.

Mellanöstern blir det när man sitter framför brasan i läderfåtöljen på en herrklubb i London och betraktar världen. Mellanöstern är en imperialistisk konstruktion, och det är även, vill jag hävda, dess konflikter.

Det är viktigt att ha detta i åtanke när man ger sig in på det vanskliga försöket att analysera konflikterna i Sydvästasien. Annars är det lätt att hamna fel.

Det gjorde, tycker jag, en före detta facebookvän och poet, som skrev en liten pamflett om konflikten i Syrien som var riktigt läsvärd och anti-imperialistisk. Men plötsligt bytte han sin anti-imperialism mot “västerländska värderingar” och kom fram till att det inte var “de hemska diktatorernas”  fel att Västasien led av så många konflikter, utan folkens fel. De var så styrda av religiös fanatism att de föredrog att hugga varandra i strupen framför ekonomisk utveckling. I ett trollslag var anti-imperialismen bortsopad ur analysen och ersatt med vad som kan betecknas som ren islamofobi. Utan ett anti-imperialistiskt perspektiv blir religionen lätt orsaken till allt ont.

Att glömma att konflikter oftast handlar om ekonomi och geopolitiska intressen har sina risker. Just nu är det västerländska imperier som dominerar och upprätthåller sin dominans med både (hycklande) värderingar och bomber. Det kallas imperialism och i dess strävan efter hegemoni riskerar vi alla att bli kanonmat.
Att förbise det när man försöker förstå situationen i Sydvästasien och bara se ett bakåtsträvande folk och ondsinta ”islamister”, riskerar att leda inte bara rätt ut i öknen utan mycket längre än så, rakt ned i den islamofobiska och rasistiska dyn.
Om vi går tillbaka i tiden, inte bara till 2011 och det som eufemistiskt har kommit att kallas den “Arabiska våren”,  utan ända till slutet av 1950-talet och början av 60-talet, kan vi med hjälp av gamla bilder ana hur visionerna för framtiden i området Sydvästasien såg ut.

Jag har facebookvän och kamrat som brukar publicera sådana bilder på Facebook. Mina egna favoritbilder är faktiskt två frimärken, ett från Sverige och ett från Egypten. Jag gissar att de är från samma tidpunkt, slutet av 50-talet eller början av 60-talet. De visar båda en familj med två barn, en pojke och en flicka, en kvinna i plisserad kjol och blus, en man i kostym och slips, en bil, och ett hus. Det är den lyckliga familjen, kärnfamiljen och en vision om en ny framtid, tryckt på frimärken. De skiljer sig knappast åt trots att det ena är från Egypten och det andra från Sverige. Drömmen är densamma i båda länder. Den enda skillnad jag kan se är att den egyptiska kvinnas kjol är lite kortare, den slutar strax ovanför knät medan kvinnan från Sverige precis döljer sina med kjolen. Visionen, som i Sverige kom att kallas folkhemmet, speglar tron att om bara länder får utvecklas i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar finns möjlighet att skapa ett visst välstånd för befolkningarna.

Den logiken har imperialistiska stater känt till ända sedan den moderna imperialismens födelse på 1800-talet. De hade därför, i området där Egypten ligger, drygt två decennier tidigare öppnat en gigantisk militärbas som de kallade Camp Israel.  Därifrån kunde de kontrollera utvecklingen i området och slå till när de kände sig hotade. Så skedde 1967 när stridsvagnskolonnerna rullade ut från militärbasen och stridsplanen lyfte för att ta död inte bara på visionen i grannländerna utan också många människor. Än i dag lyfter piraterna från militärbasen och ger sig ut på nattliga räder för att sprida död och förintelse där det passar intressena. Räcker inte dessa åtgärder är imperialismen alltid beredd att ta till andra. Som fullskaliga invasioner och förstörelse av all nödvändig infrastruktur för att ett samhälle ska kunna fungera. Detta öde drabbade Irak 2003.

USA förstärkte den fysiska förödelsen av Irak psykologiskt med sönderdelning av landet. Det skedde genom den grundlag för Irak som USA dikterade och införde med hjälp av “ståthållaren” Paul Bremer. Den stipulerar att framtida premiärminister, president och talman skulle representera olika etniska och religiösa grupper, för att öka splittringen i det sargade landet.

Denna strategi drogs för övrigt upp redan på 1980-talet av den israeliske diplomaten Oded Yinon som också var rådgivare åt Ariel Sharon. Strategin ansågs nödvändig för att militärbasen skulle överleva. Utan inblandning skulle de omgivande Arabländerna utvecklas och kunna utgöra ett hot mot själva militärbasen. Yinonplanen gick ut på att splittra länderna i området i så små och maktlösa enklaver som möjligt. Innan militärbasen etablerades bodde dessutom ett stort antal palestinier i området, som enligt Yinon kunde användas för att destabilisera omkringliggande länder.

Yinonplanen var inget nytt påfund. Redan Sykes-Picot-avtalet 1916 mellan imperiemakterna Storbritannien och Frankrike föreskrev att länderna i Sydvästasien skulle delas upp på ett sätt som ökade religiös och etniskt splittring, för att omöjliggöra eller åtminstone försvåra verklig frigörelse.

Till sist några ord om den så kallade Arabiska våren 2011. Enligt myten började den med att en gatuförsäljare i Tunisien tröttnade på polistrakasserier och korruption och i protest satte eld på sig själv. Detta utlöste folkliga protester som tvingade bort presidenten Ben Ali. Protesterna spred sig sedan till Egypten och tvingade även bort den mångårige presidenten Hosni Mubarak.
Patrik Paulov skriver i sin utmärkta bok “Syriens tystade röster” att bilden av vad som hände i Arabvärlden de första månaderna 2011 ofta är förenklad och romantiserad och fortsätter:

“Det folkliga missnöjet och den massrörelse det tog sig uttryck i, är en sida. En annan är att det fanns starka aktörer inblandade vars avsikter inte alls utgick från de folkliga kraven på demokrati och social rättvisa”. Så rätt.

När den Arabiska våren kom till Libyen blev det uppenbart. Libyen var Afrikas mest välmående land och stod i färd med att leda hela kontinenten till verklig frigörelse från de gamla kolonial- och imperialistmakterna. Hämnden för detta blev gruvlig. Hela landet slogs sönder och ledaren Muammar al-Khadaffi lynchades på öppen gata framför kamerorna, androm till varnagel. USA:s utrikesminister Hillary Clinton gapskrattade åt Khadaffis öde och även om svenska politiker kanske inte gapskrattade misstänker jag att många av dem åtminstone log i mjugg.

Meningen var att Syriens president Bashar al-Assad skulle gå samma öde till mötes. Men så blev det aldrig. Den syriska armén stod emot, i början utan hjälp. Efter att både Iran och Ryssland erbjudit visst stöd har dynamiken i konflikten helt förändrats. Påstådda giftgasattacker och lömska robotangrepp kan inte dölja sanningen: imperialistmakterna är försvagade och har denna gång för första gången stött på verkligt motstånd i Arabvärlden.

Ännu pågår många svåra konflikter, bland annat i Jemen. Turkiets invasion av Syrien ses av vissa som en förstärkning av de imperialistiska krafterna, medan andra menar tvärtom. I både Irak och Libanon pågår något som liknar den arabiska våren och hur detta ska sluta är svårt att sia om. Men ändå, läget är mer hoppfullt än på länge. Men vägen till fred och stabilitet är lång, mödosam och krokig. Någon rak väg till paradiset finns inte.
Det är det väl bara jihadister som tror.

Hans Öhrn