Översättning från norska till svenska, Agneta Norberg.
Många inom Pentagon anser att USA har ett nära nog globalt herradöme på land, tillhavs och i luften. Nu återstår att erövra samma militära dominans i rymden. Idag är all krigföring beroende av satelliter. Inom Pentagon har utvecklingen av den militära kapaciteten i rymden hög prioritet, antingen presidenten heter Bill Clinton, George W. Bush eller Barck Obama. Andra länder följer tätt efter. Norge har de senaste åren byggt upp markstationer för satelliter på Svalbard och i Antarktis, som används i konflikter och krig överhela jorden.
Svalbardtraktaten förbjuder att ögruppen används i krig. I Antarktistraktaten heter det att kontinenten endast skall användas till fredlig verksamhet.
Norge är idag i krig i Afghanistan, tillsammans med USA, ett krig som är komplicerat särskilt som fienden gömmer sig i områden som är svåra att genomsöka. Satelliterna fotograferar därför dessa områden med en så hög kvalitet att det är möjligt att kartlägga vilka vägar och vilka flygplatser talibanerna har använt sig av vid förflyttningar. Satelliterna laddar ner sina data på Svalbard. Är det rimligt att anta att bilderna inte kommer att användas i den norska och de allierades krigföring?
Detta är en berättelse jag helst sett att jag sluppit skriva. Jag vet att denna bok kommer att ställa till problem för många näringslivsledare, militärer och politiker. De kommer att få utstå obehagliga frågor i framtiden. Jag måste stå till svars för mina påståenden. Samtidigt har jag känt en plikt att skriva detta. Jag har många vinterkvällar stått utanför mitt hus i Vadsö, och låtit blicken gå över himlavalvet och tänkt: ”Ska vi människor ödelägga även detta?” Som så mycket annat här i liv et var det tillfälligheter som gjorde att jag började intressera mig för detta ämne. Det började med att en kollega, journalist Inge Sellevåg i Bergens Tidende, läste en notis i Aftenposten om att Försvaretskulle installera en högteknologisk radar i Vardö för att kartlägga rymdskräp 1998.
Journalisten i Bergens Tidende tvivlade på att radaranläggningen endast skulle befatta sig med rymdskräp och fick många internationellt erkända experter att bekräfta att Vardöradaren är en del av USAs omstridda raketförsvar. Jag läste de uppseendeväckande artiklarna i Bergens Tidende, intervjuade flera av USAs experter på telefon och gjorde ett inslag för NRK Finnmark. Mitt intresse var väckt.
Under 170- och 80- talen uppsökte norska journalister och författare arkiv i USA. De hade fått använda sig av telefonkatalogen för att få information om militär verksamhet i Norge. Idag är det mycket enklare. Då jag började använda mig av Internet för att undersöka vad Vardö-radarn egentligen håller på med, upptäckte jag att det finns många som står i ett eller annat förhållande till Vardö radarn som har ett egenintresse av att ge upplysningar. För det första är det alla USAs företag som har levererat utrustning till radarsystemet och som önskar framhäva sin tekniska kapacitet för att få nya leveranser. För det andra är det militära enheter i USA som vill framhäva sin militära betydelse i konkurrens om beviljade bistånd. För det tredje är et en uppsjö av forskare i USA som arbetar inom det militära som framhäva sig.
Dessutom är det en helt annan hållning till öppenhet i USAs förvaltning än i den norska. Det betyder t.ex. att jag kunde följa utbyggnaden av radarasystemet i Vardö genom budgeten i USAs kongress mycket bättre än via information i det norska försvarsdepartementet.
Det var svårt att svälja, att den verklighet jag fick mig till livs via det norska försvarsministeriet och statssekreteraren inte sammanföll med den omfattande dokumentation på nätet och uttalanden från erkända forskare.
Tillsammans med Pål Sommer-Erichson gjorde jag en dokumentär 2005 för NRKs Brännpunkt om Vardö-radarn med ny dokumentation att radarn används av USAs raketförsvar. I arbetet med dokumentären fann jag ut att jag hade kommit till grunden med varför världens mest avancerade radaranläggning i sitt slag hade flyttats från Kalifornien till Vardö. Jag kunde inte finna ut varför Pentagon var så upptagen med att använda radarn för att följa objekt över ekvatorn. Det irriterade mig.
Jag fortsatte att använda nattens timmar till att leta på Internet. Efterhand stod det helt klart:
Vardöradarns allra viktigaste uppgift är knutet till uppbyggnaden av ett helt nytt vapensystem, nämligen försvar av USAs och de allierades satelliter och angreppssystem mot fientliga satelliter.
Detta händer samtidigt som Kina skjuter ner en av sina satelliter 2007 och för första gången visar att de är i stånd till att driva ett rymdkrig. Ett halvt år senare gör USA detsamma. Ståle Hansen, en av Norges duktigsate journalister ,när det gäller militära frågor, bad mig att ta en titt på Svalbard.
Det gjorde jag. I Svalbardtraktatyens paragraf 9 heter de: Norge förpliktigar sig till att inte upprätta eller tillåta att upprätta någon flottbas som är nämnt i artikel 1 eller att anlägga någon befästning i de nämna områdena och som ej ska användas för krigföring. Jag använde några av nyckelorden i förbindelse med arbetet med Vardöradarn och plötsligt öppnade sig väldigt många dörrar.
För 13 år sedan inledde man den allra första nedladdningen av data från satelliter som skulle kunna användas vid krigföring. Under denna tid har det pågått en rasande utveckling både när det gäller antalet satelliter för militärt bruk som använder Svalbard och den militära funktionen för dessa satelliter och antalet länder som har militär nytta av nedladdning och styrning av satelliter på Svalbard. Arbetet på nätet när det gäller Svalbard förde mig också till att jag tog kontakt med en av Norges främsta experter på norsk Svalbardpolitik. Geir Ulfstein, juristprofessor vid Universitet i Oslo, gjorde mig uppmärksam på att Antarktistraktaten har en ännu strängare reglering av militär verksamhet av Antarktis än på Svalbard. I traktaten har Norge och en rad andra länder, däribland USA, förpliktigat sig att uteslutande driva fredlig verksamhet på kontinenten. Till min stora överraskning upptäcker jag klara brott på traktaten. Den nya norska satellitstationen laddar ned övervakningsbilder från två satelliter som båda har USAs underrättelsetjänst som den viktigaste kunden. Dessutom ska den norska stationen styra och lasta end data från det nya positioneringssystemet Galileo, som både har en civil och en militär del.
I arbetet med Antarktis och Galileo kom jag tillbaka till Europa igen. EU har en mycket aktiv rymdpolitik, både civilt och militärt. Galileo, som nu är under uppbyggnad, är den största infrastruktursatsningen hittills inom EU. Stortinget har samstämmigt gett sitt tillstånd till att delta i alla delar av utbyggnaden av Galileo, även den militära delen. Det som också är intressant är att Galileo byggs ut samtidigt med ett helt nytt europeiskt övervakningssystem, där Svalbard och Antarktis är centrala. Privata europeiska företag, som t.ex. Kongsberggruppen är med i planläggningen av Eus militära kapacitet i rymden. EU har militära system under planläggning för att kunna försvara de egna och angripa fientliga satelliter, parallellt med systemen till USAs försvar där Vardöradarn ingår.
