20 februari, 2021
Hans Blix, Rolf Ekéus, Pär Granstedt, Birgitta Hambraeus, Sven Hirdman, Carl-Magnus Hyltenius, Thage G Peterson, Pierre Schori, Maj Britt Theorin.
Carl Bildt och Jan Leijonhielm har var för sig på replikerat på vår artikel om svensk säkerhetspolitik. Vi skall här besvara några av de frågeställningar de tar upp.
För det första är det positivt att konstatera att Carl Bildt delar vår uppfattning att det näppeligen finns några militära hot mot Sverige allena, och vidare att en ensidig bilateral fixering vid USA knappast är klok. Inte heller Leijonhielm tycks resonera i termer av ett isolerat angrepp på Sverige.
Både Bildt och Leijonhielm utgår, liksom vi, från att den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa har försämrats under de senaste 10–15 åren. Orsakerna är flerfaldiga: De reaktioner som Rysslands aggressiva agerande mot Georgien och Ukraina väckt i Europa; den ökade spänningen mellan USA och Ryssland manifesterad i förstärkt militär närvaro i Nordeuropa och ökad risk för oförutsägbara incidenter; västländernas reaktioner på rysk utrikes- och inrikespolitik, vilka lett till ett mer antagonistiskt beteende från rysk sida.
Vad som är särskilt anmärkningsvärt är den kraftiga militära uppladdningen på Nordkalotten från såväl Rysslands som USA:s sida. För första gången på decennier uppträder nu amerikanska hangarfartyg i området och USA stationerar sina strategiska B1-bombflygplan i Nordnorge.
Om nu situation är som den är, är den centrala frågan hur Sverige bör bete sig. I synnerhet Leijonhielm men också Bildt utgår från att Sverige inte bara bör fortsätta den nära anknytningen till Nato och dess medlemsstater utan också gå vidare till ett fullt medlemskap i en slags avskräckningsfront mot Ryssland.
Vår uppfattning är att den militära uppladdningen i Nordeuropa har gått för långt och att risken för en verklig militär konflikt, som även skulle kunna dra in Sverige, har ökat. Vi menar att i denna situation måste alla ansträngningar inriktas på att minska den militära och politiska spänningen mellan Ryssland och USA/Nato i Europa. Vi är inte ensamma om denna uppfattning, vilket framgår av en livlig debatt i USA, Ryssland och i Europa. Ett flertal konstruktiva förslag har framförts för att få igång dialoger och samförstånd om gemensamma mindre konfliktladdade ämnen, bland annat inom OSSE:s ram. Förlängningen av Start-avtalet var ett viktigt första steg. Det återstår att se om det går att återuppleva Open Skies-avtalet.
Det finns heller ingen motsättning i att vilja arbeta för avspänning i Europa och samtidigt verka för ett för våra förhållanden starkt, fredbevarande svenskt försvar.
Bildt hävdar att Sverige efter de senaste decennierna drivit en målmedveten och långsiktig europeisk fredspolitik i syfte att ersätta den situation som rådde under det kalla krigets decennium, medan Leijonhielm för sin del talar nedlåtande om den säkerhetspolitik vi förde under det kalla kriget.
Faktum är att Sverige efter det andra världskriget förde en omsorgsfullt avvägd säkerhetspolitik som utgick från de politiska realiteter som då rådde. I detta ingick ett militärtekniskt samarbete med USA och ett underrättelsesamarbete med flera länder. Vi vidmakthöll ett starkt totalförsvar, utgjorde en integrerad del av den västerländska gemenskapen men eftersträvade samtidigt avspänning och så goda relationer som möjligt med alla stater, inklusive Sovjetunionen och USA. Ett konkret resultat var de formuleringar om att ett kärnvapenkrig aldrig går att vinna, som Olof Palmes koncept om gemensam säkerhet, stött av Willy Brandt, inspirerade Gorbatjov och Reagan att anamma i Reykjavik. Vi har ingen anledning att skämmas för den självständiga utrikes- och försvarspolitik för fred och avspänning vi förde under det kalla kriget, och det i en tid då Sovjetunionen var farligare för oss än dagens Ryssland.
Efter det kalla krigets slut har bilden av den svenska säkerhetspolitiken blivit mer mångtydig, vilket skadar tilltron till den såväl inom som utom landet. Det beror bland annat på osäkerhet om innebörden av våra ensidiga solidaritetsuttalanden och om hur man skall tolka en svensk militär övningsverksamhet som bedrivs alltmer gemensamt med enheter från Nato och USA och innefattar deras närvaro på svenskt territorium.
Vi – liksom väl våra kritiker – anser att den största osäkerheten för fortsatt fred för Sverige ligger i risken för konflikt mellan USA och Ryssland. Vi betvivlar inte att våra kritiker eftersträvar en politik som minskar den risken. De ser fred med Ryssland genom västlig upprustning och ett sammanhållet Nato inkluderande Sverige. Vi anser också att avskräckning har en roll i säkerhetspolitiken men att den är riskabel för alla, om den inte kombineras med ansträngningar att söka samarbete och avspänning. Vi skulle kunna bidra till att minska spänningen, men gör det inte genom att ställa upp på led med Nato.
Det är bra att vi har fått en bredare och livligare säkerhetspolitisk debatt i Sverige, varom bland annat reaktionerna på vår artikel vittnar. Den bör dock, såsom sker i Norge och Finland, föras med respekt för olika uppfattningar och utan förklenande personomdömen.
Anm: artikeln publicerades först den 19 februari på DN Debatt
