Det är rubriken på en lång artikel av Harald Gustafsson i Svenska Dagbladet, ”en understreckare, en fördjupande essä, ett dagligt inslag i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”

Artikeln inleds med orden”:
”Länder som hållit sig neutrala under de senaste seklernas konflikter – som Sverige, Schweiz och Nederländerna – hör idag till de rikaste och politiskt mest stabila i världen. En ny bok kastar ljus över geopolitikens mest underskattade spelare.”

”Genom historien har neutralitet uppfattats olika”.

Den långa artikeln, publicerad i Svd 2021-03-22, som jag verkligen rekommenderar till alla fredsvänner, refererar till den svenska historikern Leos Müllers bok ”Neutrality in world history” (Routledge) om hur neutralitet – ”vi är inte med” – funnits med i alla tider. Och blev i modern tid ett viktigt ställningstagande för Sverige, för att inte dras med i världskrigen.”

Harald Gustafsson avslutar med en historisk sammanfattning av hur neutraliteten uppfattats, jag citerar: ”Genom historien har neutralitetspolitik inneburit ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, som den svenska politiken formulerades fram till det kalla krigets slut. För andra har neutralitet uppfattats som en övergripande term för hela deras politik, i fred som i krigstid. Vissa länder har varit traktatsbundna att upprätthålla neutralitet, som Schweiz och, från 1955, Österrike. Schweizarna har inte ansett sig kunna gå med i EU – och gick med i FN så sent som 2002 – på grund av neutraliteten, medan den inte hindrat Österrikes, Sveriges och Irlands EU-medlemskap. 

De neutrala är underskattade i utrikespolitikens historia, enligt Müller. Det var länder som ville hålla sig neutrala när andra slogs som drev fram havets frihet och neutraliteten till sjöss. Under de senaste tvåhundra åren har de neutrala ofta spelat viktiga roller som platser för förhandlingar och hem för internationella organisationer, och Müller menar att de ännu spelar en stor roll som budbärare mellan fientliga makter. Sverige har till exempel en viktig roll som så kallad skyddsmakt för USA i Nordkorea. 

Dessutom, påpekar Müller, tillhör de små neutrala länderna de rikaste och politiskt mest stabila i världen i dag, och det torde inte vara helt utan samband med deras neutralitetspolitik. Här får man dock komma ihåg att det gäller europeiska länder. Müllers historia är eurocentrisk, men han motiverar det med att neutraliteten är en europeisk uppfinning, liksom systemet av suveräna stater, som med avkolonialiseringen har spritt sig över hela jorden. Utanför Europa har den tagit gestalt i den alliansfria rörelsen, där Indonesien och Indien ursprungligen var drivande. Den har i dag 120 medlemsstater, men spelar ingen större politisk roll och hindrar inte att en del medlemsstater har nära politiska relationer till supermakterna. 

Kanske har vi i dag gått in i en ny era som försvårar neutraliteten, när krigen inte längre förs mellan stater utan inom dem, och moralen har kommit tillbaka som utrikespolitisk ledstjärna; man måste vara med de goda och mot de onda. Men Müller anslår ändå en optimistisk ton i slutorden: i en alltmer osäker och multipolär värld kan neutraliteten åter framstå som ett klokt utrikespolitiskt val.”

Eva Björklund 2021-03-23