Eva Björklund 2021-07-04
Och ”fred i Colombia förutsätter jordreform och slut på svälten”. FN:s utsända i Colombia sa förra veckan att protesterna och generalstrejken uttrycker ett ”socialt missnöje utan tidigare motstycke”. Presidenten Iván Duque lade kostnaderna för pandemin på arbetarna och bönderna och över 8 000 colombianer vräktes från sina hem bara under maj.
Sedan slutet av april har Colombias gator ångat av tårgas för att slå ner protesterna.
Sedan protesterna startade 28 april med krav på att följa fredsöverenskommelsen som slöts i Havanna 2016 rapporterar FN att anti-kravallstyrkornas har mördat minst 54 civila och skadat hundratals, FN konstaterar också i sin kvartalsrapport april, maj, juni att antalet mord på sociala ledare och före detta gerillasoldater har ökat. Under de senaste tre månaderna har, förutom de som dödats under protesterna, ytterligare 49 människorättsaktivister mördats. 16 före detta gerillasoldater har mött samma öde. Och 19 massakrer har dokumenterats.
FN har tagit också upp tvångsförflyttningar av sociala ledare och före detta gerillasoldater i 25 byar.
I protesterna denna vår har ungdomar, kvinnor, konstnärer, religiösa människor, ursprungsbefolkningen, afro-colombianerna, fackföreningar och organisationer från fattig- och arbetarkvarteren deltagit. Kampen omfattar praktisk taget hela Colombia. Dödsskvadroner slår ner på demonstrationer och stoppar alla demokratiska framsteg.
De aktuella protesterna påminner om den stora medborgarstrejken 1977 i hela landet, som växte fram ur en lång kamp mot landets härskaklass, men med skillnaden att då ”utan stöd av någon internationell solidaritet”, medan den nuvarande globala medieuppmärksamheten på kampen Colombia hjälper dem “att inte att tappa modet”, I den globala medieuppmärksamheten deltar dock inte svenska medier.
Situationen försämrades redan under president Andrés Pastrana – som hade makten från 1998 till 2002 – och USAs president Bill Clinton, som båda undertecknade Plan Colombia, som gick ut på att stämpla FARC som ”narkoterrorister” och startade ett utrotningskrig mot frihetskämparna. Gradvis alltmer hänsynslösa män tog över det härskande blocket med president Álvaro Uribe (2002-2010) som lovat att utrota oss FARC på fyra år, men han lyckades inte.
Denna regering får generöst bistånd från svenska SIDA som anslår 1 155 miljoner kronor i utvecklingsbistånd till Colombias regering, en korrupt USA-allierad nyliberal militaristisk stat under ständig press från missnöjda invånare.
För Colombia gäller: ”Samverkan ska sökas med den colombianska regeringen på områden som är gemensamma för det svenska utvecklingssamarbetet och den colombianska regeringens nationella utvecklingsplan, liksom andra fredsbyggande initiativ. Dock inget till ”förändringsaktörer”,
Som jämförelse är det intressant att till Kuba anslår SIDA 175 miljoner kr i utvecklingsbistånd, För Kuba gäller: ”Inget budgetstöd utgår till representanter för den kubanska staten eller kubanska myndigheter. Endast samarbete med ”förändringsaktörer” som bedöms ha viljan och förutsättningarna att bidra till öppenhet och stärkt respekt för de mänskliga rättigheterna kan övervägas.”
På vanlig svenska betyder det att bistånd ska bara gå till de Kubas fiender som är starka nog att bidra till att socialismen ersätts med västerländsk kapitalism. Som sagt, Sveriges regerings förtjusning i samarbete med USA har ingen gräns.