Joachim Guilliard gör i Berliner Zeitung ett aktningsvärt försök att summera dödstalen.
Den 11 september i år var 20-årsdagen av terrorattackerna i New York och Washington, och strax därpå årsdagen för det så kallade ”kriget mot terrorismen”, det krig som USA släppte lös mot Afghanistan den 7 oktober 2001 som svar på attacken. USA:s och NATO:s krig i detta redan tidigare så misshandlade land i Hindu Kush tog nyss slut i och med att de sista trupperna drog sig tillbaka.

Angreppet på USA-trupper på flygplatsen i Kabul, där dussintals civila också dödades, liksom de civila offren för de drönarangrepp som USA:s president John Biden beordrade som hämnd, är exempel på hur mycket blod de militära angreppen, som blev allt fler efter den 11 september 2001, krävt av den drabbade befolkningen.

De totala antalet dödade människor och kostnaderna har hittills i stort sett varit dolda för allmänheten. För att kunna bedöma de krig och angrepp som västerländska stater har inlett eller stött under de senaste 20 åren, och för diskussionen om framtida sådana, blir en realistisk bedömning av det antal offer dessa krig krävt, ofantligt.

De inblandade arméerna tonar ned eller döljer antalet döda.

Så har enligt den senaste rapporten från Pentagon de USAs styrkor i Afghanistan, Somalia och Irak bara dödat 85 civila mellan 2017 och 2020. FN-missionen i Afghanistan, UNAMA, har däremot registrerat över 2 000 offer för utländska truppers angrepp bara i Afghanistan mellan 2016 och 2020. De flesta av dessa angrepp utfördes av USA.

Bara de döda som anses vara civila räknas.

Även FN-rapporterna ger en långt ifrån realistisk bild. Så rapporterade UNAMA redan i sina årliga rapporter om Afghanistan mellan 2 800 och 3 800 civila offer för krigshandlingar sedan 2010. Sådana siffror skrämmer knappast gemene man eftersom de bara ligger något högre än antalet dödsoffer i den tyska biltrafiken.

De civila offer för stridsoperationer som registrerats av FN-beskickningar eller privat- och universitetsinitiativ grundas huvudsakligen på fall som rapporterats av media eller registrerats på sjukhus. Studier visar dock att under krig registreras bara en bråkdel av de faktiska dödsfallen.

Stor underregistrering blir det också eftersom i krig som regel bara de döda som kan klassats som civila som räknas. Å ena sidan kan en tillförlitlig sådan klassificering sällan göras annat än genom oberoende undersökningar på plats.

Å andra sidan gör en begränsning till civila dödsoffer inte rättvisa åt saken. Dödade stridande är också offer för kriget, oavsett vilken sida de kämpat på, och många har genom våld eller ekonomiskt tvång tvingats till kriget. Dessutom bortses helt från de mestadels många fler indirekta offer, som dött av den brist på mat, vatten och elektricitet som kriget orsakar, liksom av blockerad sjukvård eller krigsrelaterade epidemier.

När efterdyningarna till krigen efter 11 september 2001 diskuteras, omfattar de ofta bara Afghanistan och Irak. Men de militära anfallen har ju inte begränsats till bara dessa två länder. USA utökade sitt ”krig mot terrorn” med specialstyrkor, drönare och lokala styrkor också mot islamistiska grupper i andra länder, till en början i Pakistan, Jemen och Somalia och sedan 2012 även i Mali, Niger, Mauretanien och Tchad.

Strategiskt mål: Stärkt USA-dominans i Mellanöstern

George Bush Juniors nykonservativa hökdominerade regering gjorde ingen hemlighet av att med invasionerna i Afghanistan och Irak i första hand följde sin strategiska dagordning, som gick ut på att stärka USA:s herravälde i ”Det Större Mellanöstern” och inleda det ”Nya Amerikanska Århundradet”. Dessa begrepp försvann snart, men krigen fortsatte.

Utöver Libyen, Syrien och Jemen tillkom också andra länder där Nato-stater ingrep militärt eller stödde interventioner. I Syrien stödde de till en början bara ett väpnat uppror, som när det eskalerades övergick i ett inbördeskrig och krig genom ombud. Det blev grunden för uppkomsten av föregångaren till de två starkaste och mest förödande jihadistmiliserna, ”Islamiska staten” (IS) och ”Al Nusra-fronten”.

Ockupationen av Irak upphörde officiellt i slutet av 2011, men kriget eskalerade igen efter nya framstötar av IS i norra och västra delarna av landet. En allians ledd av USA, där även Tyskland deltog, började från september 2014 bekämpa jihadisterna också på andra sidan av gränsen till Syrien – parallellt med syriska och senare även ryska väpnade styrkor.

Det verkar därför finns därför skäl kallas i USA, till offren för det stora kriget som startade 11 september 2001, även om de senare krigen också har andra ingredienser.

Hur räkna fram ett realistiskt totalantal döda?

Även om krigen mot Afghanistan och Irak ursprungligen motiverades som ”förebyggande självförsvar” motiverades deras fortsättning främst med att de var nödvändiga för att levnadsvillkoren i landen skulle kunna förbättras genom biståndsprojekt och införandet av demokratiska förhållanden. Det har dock inte gjorts några ansträngningar för att beräkna de humanitära kostnaderna för denna typ av ”humanitär interventioner”.

En mer realistisk uppskattning av det totala antalet offer för en militär konflikt kan bara göras med representativa undersökningar i samband med studier av dödligheten. Sådana studier har genomförts i andra krig och konflikter, till exempel flera i sudanesiska krisregionen Darfur.

Men i fallet med ”Post 9/11-krigen” kände sig varken WHO, FN eller ens de deltagande Nato-staterna förpliktade att göra några undersökningar. Det är tack vare personliga initiativ från forskare och deras institut som det åtminstone finns några få realistiska uppskattningar för Irakkrigets första tio år. Att jämföra deras resultat med de passivt observerade offersiffrorna i Irak ger också en viss möjlighet att göra mer realistiska uppskattningar för perioder och länder för vilka inga dödlighetsstudier ännu har utförts.

Antal offer under de senaste 20 åren

”International Doctors for the Prevention of Nuclear War” (IPPNW), som undersökte antalet offer i Afghanistan, Pakistan och Irak efter de första tio åren, uppskattar på basis av tillgängliga data att redan de första tio åren 1,3 miljoner människor dött i dessa länder som följd av krigen. En liknande noggrann analys saknas fortfarande för det andra decenniet av ”krig mot terrorn” efter 11 september.

Neta C. Crawford och Catherine Lutz i projektet ”Costs of War” vid Brown University på Rhode Island, har upprepade gånger publicerat fallstudier för Afghanistan, Pakistan och Irak, och senare även Syrien och Jemen, om än bara utifrån passivt observerade fall.

Sammantaget beräknar de att fram till augusti 2021 mer än 900 000 människor dött på grund av krigen, 375 000 av dem civila. De båda forskarna anser dock att det faktiska antalet offer är mycket högre och att antalet indirekta offer är flerfalt fler. I allmänhet, enligt David Vine, en annan anställd inom ”Costs of War”, måste man räkna med fyra gånger så många döda.

Vine hänvisade till ”Geneve-deklarationsinitiativets” ”Global Burden of Armed Violence”-studie från september 2008, som drog slutsatsen att antalet indirekta dödsfall i de flesta konflikter var tre till femton gånger än de direkta dödstalen. Studier om det internationella inbördeskriget i Demokratiska Republiken Kongo mellan 2000 och 2003 visar att relationen kan vara ungefär ett till sex.

Dessa faktorer stämmer väl överens med resultaten från IPPNW-studien, som jämförde det totala antalet krigsoffer i Irak uppskattat från dödlighetsstudier för specifika tidsperioder med antalet civila offer som registrerats genom enbart passiv observation. Här konstaterades att det faktiska antalet offer var minst fem till åtta gånger så högt som det som fastställts genom den passiva observationen.

Över 40 000 dödsfall i Afghanistan varje år

I Afghanistan och Pakistan uppgår antalet krigsdöda från oktober 2001 till april 2021 till cirka 243 000, varav 71 000 klassificeras som civila. Med hänsyn till de

ovan nämnda förhållandena mellan antalet observerade krigsoffer och realistiska uppskattningar måste vi därmed anta att över 800 000 människor i Afghanistan och Pakistan blivit offer för kriget, det vill säga över 40 000 per år.

För Irak fastställde de två forskarna att totalt minst 300 000 människor dödats i strider mellan mars 2003 och augusti 2021, förutom cirka 200 000 civila, cirka 90 000 irakiska kombattanter och 8 000 utländska – mestadels amerikanska – soldater och legosoldater. För de första åtta åren fram till 2011 hade Crawford identifierat totalt 165 000 direkta offer för kriget, nu nästan fördubblades antalet.

Om man extrapolerar de försiktigt uppskattade en miljon döda för perioden fram till 2011 som IPPNW-studien tog fram på basis av dödlighetsstudierna i Irak, har det totala antalet offer i Irak nu stigit till över 1,8 miljoner. Denna projektion stöds av en representativ studie av offren för återerövringen av megastaden Mosul, som publicerades i tidskriften PLOS Medicine i maj 2018. Enligt denna studie dödades troligen omkring 90 000 människor, varav 33 000 kvinnor och flickor, de flesta vid luftangrepp.

Det verkar därför mycket sannolikt att David Vined antagande från ”Costs of War” är riktigt – det totala antalet offer för ”Post 9/11-krigen” hade redan i slutet av 2019 överskridit 3,1 miljoner. Ändå ingår inte Libyen, det tredje land mot vilket Nato-länderna förde direkt krig, i dessa siffror.

Naturligtvis är detta mycket grova uppskattningar. Det är ändå viktigt att se dem som i stort sett realistiska. FN:s siffror är i sig alarmerande, men uppfattas ändå som normala för sådana krig och orsakar knappast någon större uppståndelse. Om det verkliga antalet offer för dessa krig skulle bli kända för en bred allmänhet, skulle dock sådana krig knappast längre kunna föras av demokratiska länder.

https://www.berliner-zeitung.de/open-source/wie-viele-menschen-starben-im-krieg-gegen-den-terror-li.183169

Det här är ett bidrag som skickades in som en del av vårt initiativ med öppen källkod. Med öppen källkod ger Berliner Verlag frilansande författare och alla intresserade möjlighet att få ut texter med relevant innehåll och med professionell kvalitetsstandard. Artikeln följer Creative Commons-licensen (CC BY-NC-ND 4.0). Artikeln får användas fritt av allmänheten för icke-kommersiella ändamål, förutsatt att författaren och Berliner Zeitung är namngivna och att texten inte ändrats.

Se även författarens egen blog: https://jg-nachgetragen.blog/2021/09/20/zwanzig-jahre-nach-nine-eleven-die- humanitaeren-kosten-der-nachfolgenden-us-und-nato-kriege/

Översättning: Lennart Palm, redigering för frednu.se, Eva Björklund 2021-11-15