Jag har läst en artikel av Ingar Solty, som jag fann så intressant att jag översatt den till svenska, trots att den är 5 sidor lång. Jag tror att ni också kan finna den intressant.
Ingar Solty, född 14 april 14, 1979) , tysk politisk författare och journalist, forskningsledare på Rosa Luxemburgstiftelsen i Tyskland med fokus på marxism, socialism. Han fick sin doktorstitel i filosofi på York University i Kanada, hans artiklar publiceras på tyska tidskriften Das Argument.
Ingar Solty:
Det värsta möjliga resultatet verkar var på gång. Utvecklingen i Östeuropa får åtminstone sex geopolitiska följder på medellång till lång sikt – som alla är djupt oroande.
För alla som är intresserade av fred och säkerhet i Europa var den 22 februari 2022 en svart dag. Den 24 februari, när Ryssland inledde ett oförsvarligt anfallskrig mot ett grannland, var ännu svartare. Ryssland måste avsluta detta krig omedelbart och villkorslöst för att bana väg tillbaka till förhandlingsbordet.
Med bombningarna av mål i Ukraina och invasionen med marktrupper har Ryssland visat sin förmåga för angrepp och brott mot internationell lag. De som lider är de ukrainare, som nu befinner sig i ett krig som utlöser enorma flyktingströmmar från alla delar av landet.
Det hade varit möjligt att hitta lösningar för fred och säkerhet i Ukraina. Det kunde också ha funnits bättre lösningar för Rysslands legitima säkerhetsintressen – och för fred och säkerhet i hela Europa. Det som sannolikt kommer att hända nu ligger varken i ukrainska, ryska eller västeuropeiska folks intressen – eller, eftersom deras stat också är en mycket viktig aktör, USAs civila.
Dödliga spel och dubbelmoral
På kvällen den 21 februari 2022 erkände Rysslands president Vladimir Putin de så kallade ”folkrepublikerna” Luhansk och Donetsk i östra ukrainska Donbass-regionen som suveräna stater. Att ge Donbassrepublikerna rätten till utträde i dag visar Putins dubbelmoral med tanke på att Ryssland nekade tjetjenerna samma rätt i två blodiga och förödande krig.
Innan de erkände Donbassrepublikerna hade Ryssland under de senaste två åren utfärdat mer än 700 000 ryska pass till invånare i separatistområdena. Den ukrainska regeringen i landets västra del hade dittills inte erkänt regeringarna i Luhansk och Donetsk och, efter den interimistiska presidenten Porosjenkos maktövertagandet (bekräftat i valet en kort tid senare), satte den in väpnad styrka mot avhopparna, tryckte tillbaka dem till en bråkdel av deras ursprungliga territorium.
I dag motiverar Ryssland sina handlingar med att vilja förhindra ett ”folkmord” på den etniska ryska befolkningen i östra Ukraina, som har starka ekonomiska band med Ryssland. Det gör det för att de både för den egna befolkningen och världen måste rättfärdiga angreppskriget. Det är en typisk monstruös krigslögn.
Samtidigt åberopar Rysslandpresident ”ansvaret att skydda” i namnet ”ryssarna utomlands”, som tidigare använts av Väst och Nato som för invasionen av Libyen 2011 för att motivera sina egna krigsåtgärder för regimskifte. Dessutom kopierar utbrytningen och erkännandet av Donbassrepublikerna den västerländska modellen för utträde och erkännande av Kosovo i kölvattnet av Natos krig mot Förbundsrepubliken Jugoslavien (Serbien och Montenegro) 1999.
De propagandistiska krigslögnerna om ett förestående folkmord, som Putin nu anger som motivering, liknar också bombningen av Jugoslavien som föregicks av dåvarande tyske försvarsministern Rudolf Scharpings uppfinning och spridning av ”Operation Horseshoe”, ett förmodat förestående folkmord på Kosovos albanska befolkning. På samma sätt har Väst försett Ryssland med förevändningar för egna brott mot internationell lag. Detta faktum motiverar ingenting – men det bidrar till att förklara hur militären logik och de starkastes lag har blivit dominerande i politiken.
Vad vill Putin?
Frågan är vilka krigsmål Ryssland eftersträvar. Det har blivit tydligt att ryssarna inte planerar att stanna vid stationeringen av ”fredsbevarare” i Donbass. Paradoxalt nog skulle detta effektivt ha fryst konflikten, eftersom USA och Nato inte är beredda att inleda öppet krig mot Ryssland – en kärnvapenmakt – på uppdrag av Ukraina. Joe Biden hade tidigare sagt att USA skulle tillåta Ryssland och skicka vapen och pengar till Ukraina, men inte egna trupper.
I sitt tal natten mellan den 23 och 24 februari 2022 förklarade Putin ”demilitariseringen” och ”denazifieringen” av Ukraina som ett ryskt krigsmål. Dessutom skulle de ansvariga för våldsdåden under det ukrainska inbördeskriget, inklusive förövarna av attackerna mot Odessa Trade Union House, gripas.
Flygangreppen i alla delar av landet syftar tydligen till att förstöra militär infrastruktur. Det är tveksamt vilket syfte detta är tänkt att tjäna: kortsiktiga krigsmål, eller långsiktiga mål som att förstöra infrastruktur som skulle kunna fungera som uppställningsområde för Nato-trupper i händelse av en västallians?
Det senare skulle utan tvekan vara kortsiktigt med tanke på att Ryssland, efter de olika rundorna av Natos utvidgning österut, har andra direkta gränser med Nato-länderna, från de baltiska staterna till sydöstra Europa. Det är således uppenbart att dessa drag handlar om omedelbara krigsmål och förberedelser för obehindrade operationer på ukrainskt territorium.
Icke desto mindre är det också tydligt att Putin med ”denazifiering” inte bara vill framkalla folks minnen av ”det stora fosterländska kriget” och Röda arméns befrielsen av Europa, från tyska fascismen, inte bara en upprepning av historien, utan lämnar också alternativet öppet för
en mycket mer omfattande operation med marktrupper, till och med ”regimskifte” i Kiev.
Visserligen är antalet 120 000 –150 000 ryska soldater som hittills mobiliserats förmodligen för litet för ett sådant krig. I Gulfkriget, till exempel, mobiliserade USA 400 000 soldater längs en mycket kortare gräns. Men eftersom insatsområdet ligger direkt vid gränsen är en motsvarande snabb rörelse ganska tänkbar och ett regimskiftekrig kan inte uteslutas.
Det är också tänkbart att de ryska militära operationerna mot Ukrainas militära infrastruktur är avsedda att täcka framstegen för de så kallade ”folkrepublikerna” Luhansk och Donetsk. Visserligen hade ryske presidenten avvisat de krav i denna riktning som ställdes vid det – utan tvekan iscensatta och sedan länge planerade – mötet i ryska säkerhetsrådet. Dessutom nämnde de ryska ”folkmordsargumenten” alltid en siffra på fyra miljoner ”människor i behov av skydd”, vilket motsvarar siffrorna i de nuvarande gränserna för ”Folkrepublikerna”. Ändå kan det inte uteslutas att Donbassrepublikerna nu – med ryskt stöd – kommer att göra framsteg för att återta förlorade territorier.
Den ryska regeringen vet att USA och Nato inte är beredda att gå in i en väpnad konflikt med en annan kärnvapenmakt för Ukrainas räkning. Som icke-NATO-medlem gäller inte artikel 5. Samtidigt är det tveksamt vad Ryssland har att vinna på ett öppet krig med den ukrainska militären. Regimförändringsperspektivet skulle kunna försöka göra den pro-ryska oppositionsledaren Viktor Medvedchuk till president och på så sätt installera en utrikespolitik som liknar den för Regionpartiet, som styrde landet under president Janukovitj fram till 2014. En sådan strategi skulle dock vara ett självskadebeteende, eller ren galenskap.
Det är sant att Medvedchuks oppositionsparti låg före i vissa valundersökningar fram till den husarrest, som ukrainska nationella säkerhetsrådet införde i maj 2021, på grund av missnöje med ekonomin och korruptionsskandaler. Ryssland nuvarande handlande och det ryska våldet stärker nog ukrainarnas övertygelse om att de måste söka EU- och Natomedlemskap för deras egen säkerhet. Om så inte redan vore fallet kommer det efter detta krig att finnas bestående majoriteter för ett sådant perspektiv, särskilt eftersom motståndarna till en sådan utveckling inte längre kommer att ha någon betydelse i östra Ukraina.
Men detta betyder också att varaktig ukrainsk neutralitet eller till och med östliga relationer endast skulle vara tänkbara under Rysslands formella, militära kontroll över landet. Ett sådant Ukraina skulle för övrigt ställas inför en hel rad Nato-länder med gränser till Ryssland, som då skulle vara ännu starkare västorienterade och som – liksom de baltiska staterna – redan vid upprepade tillfällen varit insatsområden för Nato-trupper.
Vad händer sen?
Hur som helst markerar det ryska agerandet kulmen på utvecklingen sedan 2014. Minsk II-fredsprocessen som förhandlades fram 2015 och förutsåg att de två parterna enades om och upprätthöll en vapenvila, och sedan inledde en dialog för att i gengäld förhandla om relativt långtgående autonomi för Donbass-regionen för att få ett slut på inflödet av ryska stridsflygplan och vapen.
”Normandieformatet”, ett diplomatiskt organ med Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike, byggde på löftet att ukrainska och ryska säkerhetsintressen inte skulle avgöras i Washington och Moskva, över huvudet på ukrainare och att européer som kunde ta hand om sin egen säkerhet i ett ”gemensamt europeiskt hem”.
Ur en fredspolitisk synvinkel kunde det önskvärda resultatet ha varit utvecklingen av en gemensam europeisk säkerhetsarkitektur som inbegriper Ryssland, där Ryssland skulle behöva förbinda sig att respektera Budapestmemorandumet från 1994 och garantera Ukrainas säkerhet.
Istället verkar det värsta möjliga resultatet utspela sig. Den nuvarande utvecklingen i Östeuropa har åtminstone sex geopolitiska konsekvenser på medellång till lång sikt – som alla är djupt oroande.
För det första har Ukraina definitivt slitits isär av klyftan mellan väst och öst som började långt före 2014. Minsk II-processen, som syftade till en intraukrainsk vapenvila, dialog mellan Kiev och utbrytarområdena och självständig status i en territoriellt enad stat är alltså också historia. Detsamma gäller Normandie-formatet, som utan tvekan var ett försök att bestämma vårt eget öde som européer: internt och utan USA.
För det andra, med den slutliga uppdelningen av Ukraina, överger ett östeuropeiskt land med en ung nationalstat med många folk och kulturer, samtidigt som båda sidor intensifierar nationalistisk homogeniseringspolitik intensifieras. Detta sliter isär familjer och deras respektive multietniska, flerspråkiga och politiska och ideologiskt skilda historia – mellan stolthet över det nationalistiska samarbetsarvet å ena sidan och stolthet över det sovjetiska arvet och segern i kriget över fascismen å andra sidan. Det är uppenbart att antisemitism och antiziganism sannolikt kommer att spela en viss roll på båda sidor. Den som minns den fruktansvärda homogeniseringspolitiken i Central- och Östeuropa före (och i olika regi, även efter) 1945 kommer att bli skräckslagen av denna utsikt.
För det tredje är spridningseffekter i andra unga nationalstater i Östeuropa att frukta. Även om Ryssland inte formellt införlivade de rysk-secessionistiska territorierna Abchazien och Sydossetien 2008, och det är förmodligen inte att vänta ens nu (på grund av Svartahavsflottan hade Krim en helt annan geopolitisk betydelse för Moskva än Donbassrepublikerna ), finns det också ett hot om spridning i andra regioner i de postsovjetiska staterna, och faktiskt världen, i form av att nya gränser dras genom utbrytning. Mer blodsutgjutelse blir resultatet
För det fjärde visar Putins tal den 21 februari att folken i Ryssland också har gett upp hoppet om det ”gemensamma europeiska hemmet”. Den ryska regeringens krav till väst i januari 2022 att återgå till situationen efter 1991 och USA:s löfte att inte expandera Nato österut, att inte stationera trupper och inte heller att stationera kärnvapen vid den ryska gränsen, var inbillning med tanke på makt- balansen mellan styrkor i väst och Natos expansion i fem omgångar österut.. Så mycket har hänt under de senaste 25–30 åren att allt ömsesidigt förtroende permanent har rubbats.
Priset för denna dåliga politik kommer nu att betalas av befolkningen i Ukraina, Ryssland, Europa och USA. I en ny tid av stormaktsrivalitet hotar en ny ”järnridå”, förstärkt av båda sidor, att gå rakt igenom Europa, och fördjupa den farliga blockbildningen av ”väst” (så långt som till Ukraina) å ena sidan och en allians ledd av Kina och Ryssland å andra sidan.
De kinesiska och ryska regeringarnas uttalande när de olympiska spelen i Peking öppnades antyder också att Moskva och Peking förbereder sig för ett nytt kallt krig, även om Kinas regering uttryckte sitt beklagande över upptrappningen i Ukraina den 22 februari och uppmanade till en återgång till samtal. Detta kommer också att innebära att den globala kapprustningen kommer att fortsätta, vilket inte bara innebär verkliga faror för krig, utan också binder upp resurser som akut behövs för att ta itu med globala frågor som hunger och klimatkatastrofen.
För det femte, med sitt angrepp har Ryssland tillintetgjort Budapestmemorandumet, som lovade att respektera Ukrainas territoriella integritet i utbyte mot att Ukrainas avstod från (sovjetiska) kärnvapen. Som ett resultat kommer också de jordägande västerländska oligarkerna i Ukraina att stärkas, och av ekonomiskt egenintresse vilja stärka banden till EU och väst eftersom de, till skillnad från de inrikes- eller Rysslandsorienterade industriella östliga oligarkerna, inte har något att förlora men mycket att vinna på dessa band.
Den andel av befolkningen som vill ansöka om medlemskap i Nato kommer förståeligt nog att öka. Ukrainas grundlag och Nato-stadgarna har hittills stått i vägen för ett sådant perspektiv: fram till 2019 föreskrev Ukrainas grundlag neutralitet. Dessutom tar Nato inte in länder i konflikt. Icke desto mindre är detta sannolikt den riktning som de dominerande västerländska eliterna och befolkningen i västra Ukraina kommer att driva med tanke på hur konflikten trappats upp.
Ett sådant perspektiv är naturligtvis helt förståeligt ur ukrainskt perspektiv. De östeuropeiska staterna har liksom Ryssland legitima säkerhetsintressen som också bygger på historisk erfarenhet. Särskilt Tyskland – som invaderade, delade och koloniserade länderna i Östeuropa flera gånger under 1900-talet och som också var starkt inblandade i Polens delning på 1700-talet – måste behandla dem finkänsligt.
I detta ingår dock också insikten om att de små östeuropeiska länderna har haft egna erfarenheter av Ryssland, som från de polska uppdelningarna till Hitler-Stalinpakten offensiven mot väst och återannekterat territorium som hade gått förlorat Brest-Litovsk. Inte bara Rysslands säkerhetsintressen är legitima, utan också – vilket borde stå klart vid det här laget – säkerhetsintressena för de östeuropeiska staterna, av vilka en nu angrips från rysk mark.
Dock skulle Ukrainas anslutning till Nato vara en katastrof när det gäller fred, säkerhet och samarbete i Europa, Detta eftersom det innebär att i ett värsta scenario skulle Natomakterna och Ryssland möta varandra mitt i Ukraina. Ukrainas rätt att gå med i allianser citeras med rätta av väst. Ukrainas säkerhet kunde inte och kan inte förhandlas fram i Moskva eller Washington utan ukrainskt deltagande.
Men: även västvärlden måste erkänna att, när det stred för sina geopolitiska intressen, ofta inte menade allvar när de i ord godkände andra länders rätt att välja allianser.
Lika osannolik som utsikterna för en kollektiv europeisk säkerhetsarkitektur inklusive Ryssland är, efter den nuvarande upptrappningen, verkar denna utsikt ändå desto mer utan alternativ om vi hoppas kunna förhindra en fullständig konfrontation mellan Nato och ett rysk-kinesiskt ekonomiskt och militärt block.
För det sjätte har Tysklands försök att spela en förmedlande roll genom att avstå från (offensiva) vapenleveranser till Ukraina och betona Normandieformatet tyvärr också misslyckats. Som ett resultat får USA också det de länge eftersträvat som sina främsta geopolitiska mål: Rysslands försvagning (genom sanktioner och slutet av North Stream 2) och genom USA:s energiexport till Västeuropa, och Tysklands och Västeuropas energi- och alltså geopolitiskt beroende av USA som ett av de mest effektiva påtryckningsmedlen för att införliva Tyskland och de västeuropeiska NATO-staterna i den imperialistiska ”ledningen” av global kapitalism. Perspektivet på ”strategisk autonomi” för Europa försvagas därmed kraftigt.
Ingar Solty är senior fellow för freds- och säkerhetspolitik vid Rosa Luxemburg Foundation.
Rosa-Luxemburg-Stiftung är en av de sex stora politiska stiftelserna i Förbundsrepubliken Tyskland, som främst har till uppgift att bedriva politisk utbildning både hemma och utomlands. Stiftelsen är nära knuten till Die Linke, tyska vänsterpartiet.
Sedan grundandet 1990 har stiftelsens arbete hållit fast vid arvet från sin namne, den tyske socialistledaren Rosa Luxemburg, och strävar efter att representera demokratisk socialism med ett orubbligt internationalistiskt fokus. Stiftelsen är engagerad i ett radikalt perspektiv som betonar allmänhetens medvetenhet, upplysning och samhällskritik. Det står i traditionen för arbetar- och kvinnorörelserna, såväl som antifascism och antirasism.
Översättning från engelskan, Eva Björklund 2022-03-15