När svenska medier diskuterar kriget i Ukraina är narrativet givet; Ryssland, enkannerligen Putin är skurken och Ukraina det oskyldiga offret. Nyanser saknas i allmänhet. Filosofiska rummet i P1 söndagen 4 september var inget undantag. Temat var “Freden och rättvisan” och inbjudna diskutanter historikern och författaren Peter Englund, filosofen Magnus Jiborn och Lisa Hultman, professor i freds- och konfliktforskning.
Även om det fanns skillnader mellan diskussionsdeltagarna – Peter Englund hade svårt att dölja sitt hat mot Ryssland och Vladimir Putin och tycktes lika villig att offra ukrainare för att nå målet – endsieg över Ryssland – som Karl XII en gång karoliner vid Poltava. Men även om de andra diskutanterna inte var lika militanta avvek de inte från de påbjudna narrativet.
Programledaren, Cecilia Strömberg Wallin ställde en fråga som antydde att det påbjudna narrativet kanske kunde ifrågasättas men tillrättavisade av Peter Englund och lämnade det spåret. Vem kan klandra henne? Vi lever i tider där journalister blir avskedade för avvikande åsikter eller nyanser om Ukraina och ryska medier, inte bara en gång utan till och med två gånger.
Vad gör vi, vad gör fredsrörelsen när narrativet tycks ogenomträngligt och endast krigshetsare i ensamt majestät får höras i etern?
Skribenten och bloggaren Knut Lindelöf har sitt svar:
“ Vi har/…/två alternativ. Det ena är – vad som är det vanligaste för tillfället – att gömma oss, försöka överleva och invänta bättre tider i en mycket osäker framtid. Det andra vore att bilda opinion, ena oss om att kriget är ett krig mellan USA/EU/UK/Nato och Ryssland (med Kina i ryggen), samt med ukrainska folket som första offer och Europas befolkning som offer nummer två.”
Läs hans inlägg i debatten genom att klicka på länken nedan.
Hans Öhrn