För tjugofem år sedan bombade Nato Förbundsrepubliken Jugoslavien (Serbien och Montenegro) i två och en halv månader. Natos bombning, som inleddes den 24 mars 1999 kl 19.45 och pågick i 78 dagar till den 10 juni, saknade medgivande från FN och var ett grovt folkrättsbrott.
Idag, då Sveriges regering uppmanar riksdagen att anta ett avtal (DCA) som ger USA mer långtgående rättigheter än dem man försökte påtvinga Jugoslavien, och då Sverige deltar i EU:s påtryckningar för att sätta press på Serbien, finns det anledning att påminna om detta folkrättsbrott.
Bombningen av ”rest-Jugoslavien” var en final i USA:s och EU:s försök på 1990-talet, efter Sovjetunionens upplösning, att ta herraväldet över Balkan. Allmänheten i Sverige och västvärlden utsattes för massiv krigspropaganda för att stödja styckandet av Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien. Serbien utpekades som den stora boven och anklagades bland annat för etnisk rensning av albaner i Kosovo. USA:s president Bill Clinton påstod att serbiska soldater har tagit livet av 100 000 albaner. Det var falska anklagelser, grovt lögnaktig krigspropaganda.
Påståendena om en massaker i Račak den 15 januari 1999 blev en förevändning för att trappa upp krigsstämningarna. Men någon massaker hade aldrig ägt rum, däremot en militär strid mellan landets armé och den kosovoalbanska upprorsrörelsen UÇK. Stridsplatsen hade i efterhand arrangerats för att se ut som en massaker. Ett FN-team under ledning av den finska tandläkaren Helena Ranta undersökte platsen, men dess rapport hemligstämplades. Helena Ranta medgav senare själv att bombningarna planerades redan 1998, ett år före händelserna i Račak.
Den omedelbara förevändningen för angreppet var att ”fredsförhandlingarna” i Rambouillet strandat. USA:s avsikt var aldrig att seriöst förhandla om fredsvillkor. Då Serbiens förhandlare accepterat den tekniska delen av ett fredsavtal ställde USA:s utrikesminister Madeleine Albright nya krav och lade fram Appendix B, som krävde att Nato skulle tillåtas gå in i hela Serbien och nyttja allt de behövde utan ersättning, samt att ingen soldat skulle kunna åtalas för brott. (Krav som påfallande liknar det avtal, DCA, som den svenska riksdagen har att ta ställning till!) Statschefen Slobodan Milosevic såg kraven som orimliga och vägrade acceptera att landet ockuperades av främmande makt.
Det uttalade målet med Natobombningarna var att förstöra militära mål, men de fortsatte mot civila mål – skolor, industrier och institutioner. Serbiens statliga TV bombades under pågående sändning, och 16 människor – journalister och teknisk personal – dödades.
Bombningarna innefattade även klusterbomber och utarmat uran, som förgiftade områden med radioaktiva ämnen. Den materiella förstörelsen beräknades till 50–100 miljoner dollar. Fler än 2 000 civila dödades och omkring 6 000 skadades.
Den tidigare autonoma provinsen Kosovo och Metohija rycktes bort från Serbien och förvandlades till en militär utpost för USA med den jättelika amerikanska militärbasen Camp Bondsteel, den näst största i Europa, på stulen, tidigare alliansfri, mark. Albansk terrorism och Natos bombningar gjorde att 200 000 serber, romer och andra icke albaner – och även många albaner som motsatte sig terrorgruppen UÇK:s politik – fördrevs från Kosovo och Metohija. Idag är serberna praktiskt taget utrensade från Kosovo och Metohija, men en liten serbisk befolkning lever i Norra Mitrovica och i mycket små enklaver.
Angreppet avslutades som sagt den 10 juni 1999. FN:s säkerhetsråd röstade fram resolution 1244, som fastställde att Kosovo är del av Serbien. Den Nato-ledda internationella ”fredsstyrkan” KFOR (Kosovo Force) och senare även EULEX (EU:s polis-, tull- och rättsinsats) gavs ansvar för att inga nya konflikter uppstår. Sedan dess har ett tusental serber dödats av albanska terrorister. Inte ett enda mord är löst eller mördaren hittad. Omkring 180 kyrkor och kloster är förstörda – ingen har ställts till svars för det heller.
Varken USA eller EU bryr sig om resolution 1244. Istället försöker de med utpressningsmetoder förmå Serbien att erkänna Kosovo som stat och skriva på en ”juridiskt bindande överenskommelse med Kosovo” samt att delta i EU:s sanktioner mot Ryssland. Sveriges utrikesminister Tobias Billström har besökt Belgrad och träffat president Vučić och utrikesminister Ivica Dačić för att än en gång framföra EU:s budskap.
Han fick ett artigt svar: President Vučić svarade att man måste förstå Serbiens ståndpunkt, ”eftersom den alliansen 1999 attackerade oss utan medgivande från FN:s säkerhetsråd och att våra känslor därför är annorlunda, att vi strävar efter att förbli militärt neutrala, att inte vara en del av den militärallians som attackerade oss i strid med FN-stadgan, med syftet att kränka vår territoriella integritet och trampa på FN-stadgan, samt förorsaka tunga offer för vårt land”.
Beträffande Kosovo upprepade president Vučić samma budskap som han gett Borell, Lajčak, Scholz, Macron och Blinken med flera, nämligen att Serbien kommer att uppfylla vad det lovat, men inte stödja Kosovos medlemskap i FN eller i enskilda FN-organ och -institutioner.
Han hänvisade till det tio år gamla Brysselavtalet från den 19 april 2013, där den kosovoalbanska regimen i Pristina ännu inte uppfyllt sina åtaganden. Det måste ske först, ”så att vi inte hamnar där vissa andra avtal slutat, och lett till krig, eftersom vissa europeiska ledare talar som om det handlade om ett spel, ett sätt för några att vinna
Christer Lundgren