I ett anförande i Belgrad vid konferensen mot Natos bombningar av Jugoslavien för 25 år sedan framhöll jag hur Sveriges 200-åriga neutralitet, och speciellt neutraliteten under andra världskriget, ifrågasattes och nedvärderades redan i början av 1990-talet. Anledningen var den då hägrande utsikten av medlemskap i EU och senare Nato. Svensk neutralitetspolitik var ett hinder för EU-anslutningen, och självklart också för medverkan i militäralliansen Nato.
Försöken att smutskasta den i huvudsak socialdemokratiska neutralitetspolitiken i modern tid har gått hand i hand med Sveriges alltmer aggressiva agerande i världen fram till dagens situation där Sverige är ett krigshungrande land bland andra i Nato-familjen.
Det går kanske att säga att medan Per Albin Hansson socialdemokrati var mån om att producera fred och välstånd och leverera till svenska folket är dagens socialdemokrati under Magdalena Anderssons fögderi mån om att producera krig och granater och leverera till Ukraina.
Talet:
När Nato för 25 år sedan inledde sitt olagliga och brutala angrepp på Förbundsrepubliken Jugoslavien var Sverige ännu inte medlem i militäralliansen Nato.
Den dåvarande svenska utrikesministern Anna Lindh var dock snabb att ansluta sig till dem som stödde angreppet.
– Jag förstår att NATO:s bombattacker mot serbiska mål till slut blev oundvikliga, sade hon.
I min presentation kommer jag att diskutera hur Sverige gick från ett neutralt land till en krigshetsande nation bland andra i Nato-familjen, från att huvudsakligen ha varit en anhängare av global säkerhet till en hårdnackad anhängare av global aggression.
Anna Lindh skyllde kriget på Serbiens president Slobodan Milosevic, och Sverige stödde Natos taktik att bomba Serbien tillbaka till förhandlingsbordet i Rambouillet i Frankrike. Det som erbjöds Förbundsrepubliken vid förhandlingsbordet i Rambouillet var, som alla vet, inget annat än en kapitulation av dess nationella suveränitet.
De krav som då ställdes på Jugoslavien liknade de villkor som Sverige nu frivilligt går med på genom sitt NATO-medlemskap och det så kallade Defence Cooperation Agreement (DCa) som nyligen slutits mellan Konungariket Sverige och Amerikas förenta stater.
Både medlemskapet i militäralliansen och framför allt DCA-avtalet ger USA långtgåend
Levererar krig & granater
e maktbefogenheter över svensk inrikespolitik. DCA-avtalet ger till exempel USA tillgång till 17 svenska militärbaser. Men inte bara tillgång, det ger också USA rätt att exklusivt förfoga över omr
åden inom dessa militära anläggningar. Ingen svensk myndighet har rätt att sticka in näsan i dessa områden. I praktiken innebär det amerikanska militärbaser på svenskt territorium. Det innebär naturligtvis också att USA där kan lagra vilka vapen de vill, inklusive kärnvapen. Amerikanska trupper kommer att bevaka dessa områden. Men enligt det DCA-avtal som Sverige undertecknat har amerikanska myndigheter också rätt att upprätthålla ordningen i omedelbar närhet av de områden som omfattas av avtalet. Dessutom – under exceptionella
Leverade fred & välstånd
omständigheter och enligt ömsesidigt överenskomna planer – ”bortom” den omedelbara närheten av dessa områden. Bortom, betyder här, i hela Sverige. Ingenting i avtalet anger vad ”exceptionella omständigheter” eller ”ömsesidigt överenskomna planer” är. Skrivningarna hela i avtalet andas en underdånighet som ger en känsla av att om ”parterna” inte kan komma överens är det USA som bestämmer. Med andra ord ett carte blanche för USA:s trupper att angripa upplevda hot, till exempel anti-Nato-grupper och deras aktiviteter, över hela Sverige.
Det är vad Nato och DCA-avtalet innebär för Sverige. Men ännu värre, det innebär också fullbordandet av Sveriges utveckling från ett neutralt land till en krigshetsande nation.
Hur gick det till?
Sverige hade varit ett neutralt land i 200 år när allt började, långt före de ökända uttalandena av en svensk utrikesminister i slutet av förra seklet när Nato anföll Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Sverige var ett neutralt land under andra världskriget. Efter kriget fick Sverige beröm för sin neutralitet från många håll, inte minst från judiskt håll. Neutraliteten gjorde faktiskt Sverige till en fristad för många judar.
Men att vara neutral mellan demokrati och diktatur, mellan gott och ont, är det verkligen möjligt?
Den svenska regeringen hade en annan syn på kriget. Den akt på svenska utrikesdepartementet som handlade om kriget var märkt ”Stormaktskriget”. Och när supermakterna var i krig med varandra, var det bästa en liten stat som Sverige kunde göra att hålla fast vid sin neutralitet. Att ansluta sig till den ena eller den andra supermakten skulle bara göra saker värre.
Men var det ett stormaktskrig och inte ett krig mellan gott och ont?
England och Frankrike gick inte ut i krig 1939 för demokratins skull, utan i ett desperat försök att förhindra tysk hegemoni på den europeiska kontinenten.
De var visserligen demokratier pro forma, men de hade förvisso imperialistiska och ekonomiska intressen. För Churchill var de imperialistiska intressena av största vikt. Att analysera kriget som ett supermaktskrig har större historisk förklaringskraft än att enbart se kriget som en kamp för demokrati och det goda.
Under 1990-talet skedde en förskjutning – även internationellt – i det övergripande perspektivet på andra världskriget. Förintelsen lyftes alltmer fram som den centrala civilisatoriska erfarenheten av kriget. Med ett sådant fokus var det uppenbart att Sveriges politik under kriget kom att ses i ett annat ljus. Den säkerhetspolitiska aspekten av kriget hamnade i bakgrunden. I dess ställe kom moralfrågor och antisemitism på dagordningen. Och det gick att framföra argument som
”Den svenska utrikespolitik som fördes under andra världskriget var en politik som saknade moralisk ryggrad. Det är förkastligt att ha haft en politisk ledning som följde principen surtout pas de risques.” ( framför allt, ta inga risker.)
Den synen på andra världskriget passade som hand i handske för de reaktionära krafterna som var på marsch i början av 1990-talet. De bakomliggande orsakerna till detta var ett hägrande medlemskap i Europeiska Unionen, ett medlemskap som inte var helt förenligt med svensk neutralitet.
Men den nyliberala propagandan hade nött ned det folkliga motståndet mot en union som en gång initierats av några europeiska kolonialländer för att behålla kontrollen över sina kolonier, men som nu var ett fullfjädrat nyliberalt projekt. Sverige blev medlem i unionen 1995.
Medlemskapet i Europeiska unionen påskyndade vägen för Sverige från ett neutralt land till ett land som villigt slöt avtal med allianser, även krigiska sådana. Europeiska unionen brukar beskrivas som ett fredsprojekt som startade med Kol- och stålgemenskapen 1952. Ett fredligt samarbete mellan Europas länder skulle förhindra krig i Europa.
Men en mer korrekt startpunkt för unionen är Brysselfördraget, ett avtal som undertecknades av Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg och som skapade en kollektiv militärallians. Det ledde till bildandet av Nato och Västeuropeiska unionen. Ett mål med fördraget var att visa att de västeuropeiska staterna kunde samarbeta och på så sätt uppmuntra USA att spela en roll för säkerheten i Västeuropa. Det stämmer. Om man läser EU:s historia på unionens officiella webbsida står det ingenting om Brysselfördraget, men Nato ingår i unionens historia, med rätta. Europeiska unionen är ett barn av det kalla kriget, inte ett fredsprojekt. Den skapades för att utesluta Sovjetunionen från allt europeiskt samarbete med Västeuropa. Ett samarbete mellan ett förnyat Västeuropa med sitt industriella kunnande och Sovjetunionen med sin strävan efter utveckling och nästan ofattbara naturtillgångar hade kunnat ge upphov till ett annat Europa, långt ifrån dagens krigshetsande kontinent.
Efter Sveriges inträde som medlem i Europeiska unionen var neutralitet aldrig en fråga när Sverige steg för steg närmade sig ett Nato-medlemskap,
Sedan 1990-talet har den svenska försvarsmakten ökat sin förmåga att samarbeta med Nato. Syftet med det nära samarbetet med NATO är att öka möjligheten för Sverige och NATO att agera tillsammans i en krissituation och i förlängningen i en krigssituation. Genom deltagande i Natoledda operationer i Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Afghanistan, Libyen och Irak har den svenska Försvarsmakten också anpassat sig till Natos militära standard och utvecklat interoperabilitet. Inom ramen för partnerskapet med Nato har Sverige deltagit i Natos utbildningar och övningar. Sverige har också stått värd för Natoledda utbildningar och övningar. Sverige samarbetar också med Nato inom standardisering och förmågeutveckling. Sedan 2013 deltar Sverige i Natos mest avancerade övningar där Natoländerna övar kollektivt försvar, dvs. anfallsövningar mot ett ospecificerat fiendeland.
I och med Sveriges anslutning till Nato är militäralliansens norra flank komplett och militariseringen av Arktis i det närmaste avslutad. Framtiden ser dyster ut och det återstår mycket arbete för den internationella fredsrörelsen.
Ett militariserat, underkuvat Europa i händerna på ett och nyckfullt och opålitligt USA bådar inte gott, och utgör framför allt ett direkt dödshot mot mänskligheten.
För att inte avsluta med detta något dystra perspektiv vill jag nämna att ordförande för Belgrads Forum för en värld av jämlika, Zivadin Jovanovic, vid sitt tal i går vid Världfredsrådets möte framhåll och prisade Serbiens neutralitet med en förhoppning om att den skulle bestå.
Serbien, och den stad vi befinner oss i, har ett stolt förflutet när det gäller neutralitet. Jugoslavien var det enda europeiska land som har varit medlem i de Alliansfria staternas rörelse, en rörelse som alltid förespråkar neutralitet och som spelade en avgörande roll för att bevara världsfreden under det så kallade Kalla kriget. Det var också här i Belgrad som rörelsen höll sitt första toppmöte 1961.
Hans Öhrn
Läs mer:
Belgraddeklarationen – 25 år efter Natos bomber
Sveriges Fredsråd medverkar vid konferens i Belgrad 25 år efter Nato-bomberna
Världsfredsrådet fördömer förföljelse av fredsaktivister i Sverige